Krönika. Mattias Johansson.

2020-06-21 17:00
Puffetikett
Nyhetsmagasinet ETC

Corona är en kulturell utjämnare

Covid-19 har vält det här över ända och nu sitter vi alla, västerbottningar som skåningar, i samma båt. Det hela är förstås djupt tragiskt, fast jag kan ändå inte låta bli att tänka att det finns rättvisa i att spel­planen har jämnats ut.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Nyhetsmagasinet ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

11 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC nyhetsmagasin förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC nyhetsmagasin förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Det är ett helvete att vara kulturutövare i norr. Ni andra vet inte hur bra ni har det. Till och med de sydsvenskar som bor ”på landet”, ett begrepp som bör avskaffas ihop med antika uttryck som ”jägmästare” eller ”monark”, har nära till kontinenten. Eller i alla fall till en flygplats som kan ta dem dit. Den här geografiska gräddfilen har varit en källa till avgrundsdjup avundsjuka från mitt håll under en lång tid. Men i år är det annorlunda. Låt mig förklara.

En förkrossande majoritet av svenskarna bor i Sveriges södra delar, alltså Götaland och Svealand. Resten av oss, ungefär tio procent, bor i norr. På mer än hälften av rikets areal. Stor yta, få människor. Och även om majoriteten av oss huserar i kustens industristäder är det aldrig långt till den där berömda tystnaden och avskildheten som turistbyråerna gärna säljer in.

För den som gillar naturen och de stora vidderna är det förstås fantastiskt att bo i en landsdel med samma befolkningstäthet som Sibirien. Det finns såklart många som tycker att närheten till en fiskesjö trumfar närheten till en krog.

Men inte alla. För de norrlänningar som hellre dansar sig blodiga till ett slovenskt råpunkband med en kall öl i näven, än dricker kokkaffe framför en brasa vid Sädvvájávrre, är det inte alltid så jävla roligt med stora avstånd. Det är snarare en förbannelse. Speciellt om du är musiker, som jag.

Att, likt mina polare från Götaland, bila ner till kontinenten för en spelhelg är såklart orimligt. Även om en vän i Karesuando en gång i tiden faktiskt körde 380 mil för 45 minuters scentid i Malmö. Ska vi flyga måste vi först bränna några tusen på ett plan till Stockholm, för att därifrån flyga vidare. För ytterligare tusenlappar.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

I slutändan blir det svårt att få budgeten att gå ihop. Många norrländska musiker tvingas kapitulera inför de kostnader som de stora avstånden medför, spelningar och turnéer rinner ut i sanden. Jag erkänner att jag ofta avundsjukt scrollar förbi mina sydsvenska vänners Instagram-äventyr på kontinenten utan att lajka.

Men i år är det annorlunda. Covid-19 har vält det här över ända och nu sitter vi alla, västerbottningar som skåningar, i samma båt. Det hela är förstås djupt tragiskt, fast jag kan ändå inte låta bli att tänka att det finns rättvisa i att spel­planen har jämnats ut.

Trots taxiavstånd till Arlanda blir stockholmarna kvar i replokalen över sommaren. Göteborgarna planerar buttert en tältsemester i Dalsland istället för den där inställda Tysklands-turnén. Malmöborna spanar sorgset över sundet och lyssnar efter beats från Köpenhamn. Jag relaterar. Tröstar. Jag vet hur det känns.

– Blir det några spelningar i sommar då, frågar jag en basist från Lund.

– Nej, det ser dåligt ut alltså, skriver hon till svar.

Och så skickar vi ledsna emojis till varandra, sydsvensken och jag. Som jämlikar. 

FÖR ÖVRIGT: Att Trump vill förbjuda antifascistisk organisering, men inte verkar tycka det är problematiskt att högerextrema miliser med automatvapen stökar runt i landets kongressbyggnader, säger mycket om tillståndet i USA 2020.

PRENUMERERA PÅ NYHETSMAGASINET ETC

Den här artikeln kommer från Nyhetsmagasinet ETC
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.