Krönika. Mattias Johansson.

2020-09-30 06:00
Puffetikett
Nyhetsmagasinet ETC

Att linda in en koran i bacon handlar inte om yttrandefrihet

När unga i Iran klottrar ”Sharia är förtryck!” gör de motstånd mot en totalitär regim. Kontext. Det spelar roll.  

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Nyhetsmagasinet ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

11 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC nyhetsmagasin förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC nyhetsmagasin förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Blasfemi! Ett begrepp som låter lika tidsenligt som inkvisitionen. Men blasfemi är inte dammig medeltid, utan högaktuellt även 2020. En offentlig skändning av Koranen har lett till kravaller i Malmö. I Frankrike pågår rättegångar mot islamister med kopplingar till massakern på satirtidningen Charlie Hebdo 2015. Och i Polen anklagas hbtq-aktivister som utsmyckat en Jesusstaty med en regnbågsflagga, för hädelse.

Idag är det International blasphemy day, blasfemi­dagen. Den har firats den 30 september sedan 2009 och vill ”upplysa individer och grupper om blasfemilagar, samt att försvara yttrandefriheten”. Och då särskilt ”rätten att fritt kritisera religion”.  Datumet är inte en slump. Det var då, år 2005, som Jyllands-Posten publicerade de numera ökända Muhammedkarikatyrerna.

Sekulariseringen har gjort halt. Hela 55 länder har fortfarande lagar mot blasfemi, hädelse, kätteri eller ”förolämpning av religion”. I 39 av länderna är straffet fängelse. I tre är straffet döden. Och även om den absoluta majoriteten av de stater som förbjuder hädelse och kätteri är muslimska, så finns liknande lagar också i det kristna Europa. Irland och Polen till exempel, alldeles runt knuten från vårt blågula rike. Till och med Finland har en lag om ”trosfrid”. Blasfemidagen är med andra ord högst relevant och förtjänar att tas på allvar. För vi måste uppenbarligen prata mer om religion­ens och yttrandefrihetens gränser. Om de ens finns.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Var det fel av skånepolisen att säga nej till Dan Parks och Rasmus Paludans islamfientliga demonstration i Malmö häromveckan? Spontant vill jag utbrista ett rungande ja. Man får häda. Det måste man få. Men det handlar också om kontext. När en rultig dansk rasist, med en skara journalister i släptåg, lindar in en koran i bacon och tänder eld på den i ett invandrartätt bostadsområde gör han det för att sprida oro och rädsla bland en stigmatiserad minoritet. Inte för att manifestera för yttrandefriheten. När unga människor i Saudiarabien eller Iran skymfar profeten Muhammed, bränner hijaber eller klottrar ”Sharia är förtryck!” på moskéväggar gör de motstånd mot en totalitär regim. Kontext. Sammanhang. Sådant spelar roll.   

Sverigedemokraternas Mattias Karlsson försöker vinna poänger på Malmökravallerna genom att prata om vikten av att värna yttrandefriheten. Det är såklart sedvanligt SD-skitsnack. Karlsson representerar ett parti som vill kriminalisera flaggbrott och skändandet av nationalsymboler. Han bryr sig lika lite om yttrandefrihet som Paludan. Men han passar på. För det är inte varje dag som rasister blir frihetsmartyrer. Vilket givetvis var Paludans plan hela tiden.

Med det sagt. Happy International blasphemy day! Jag tänker fira genom att lyssna på Crass singel ”Reality asylum” (1979) till morgonkaffet. ”Jesus died for his own sins. Not mine!” Det är blasfemi när den är som bäst. För häda får man. Det måste man få.

För övrigt har hundraårsminnet av Dan Anderssons död passerat märkligt tyst. Men Göran Greider har i alla fall släppt boken ”Hon vars hjärta var som mitt: Dan Andersson och Märta Larsson – en kärlekshistoria”. Det tackar jag för.

PRENUMERERA PÅ NYHETSMAGASINET ETC

Den här artikeln kommer från Nyhetsmagasinet ETC
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.