Krönika. Maria Sveland.

2020-08-11 12:00
Bild: Dagens ETC / Emma-Sofia Olsson/SvD/TT
Puffetikett
Dagens ETC

Åsa Linderborgs bok är full av kvinnohat

I sin nya bok ”Året med 13 månader” avfärdar före detta kulturchefen på Aftonbladet metoo som en bekräftelsetörstande, gnällig sekt.

Maria Sveland ser en debattör som fortfarande kallar sig underdog men som tycker att feminismen gått för långt, är mansfientlig, allmänt extrem och tråkigt korrekt.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Cowboyfeminister brukar vi kalla de kvinnor som lierar sig med män snarare än med andra kvinnor. Cowboyfeministerna vill ha del av de rättigheter som den feministiska rörelsen kämpat sig till men utan att behöva delta i det hårda arbete som föregår utvecklingen. De kallar sig gärna feminister, men alltid följt av ett men: ”Jag är visserligen för rättvisa och jämlikhet men…”

Cowboyfeminister avskyr begrepp som systerskap men understödjer desto mer brödra­skapet och patriarkatet.  De skryter gärna om att de har få kvinnliga vänner – det vet man ju hur kvinnor är, elaka, skvallriga och kan inte hålla ihop – utan föredrar männens sällskap. Särskilt män på maktpositioner som kan legitimera och upphöja deras egen status. Cowboyfeminister är helt enkelt kvinnliga varianter av misogyna gubbar eller, med andra ord, kvinnor med ett svårartat internaliserat kvinnohat.

I ”Året med 13 månader” kommer Åsa Linderborg ut som en genuin cowboy­feminist som i likhet med de män hon omger sig med, anser att feminismen gått för långt, är extrem, PK, mans­hatande och anti­intellektuell.

Allra tydligast blir det i hennes upprördhet över metoo, som Åsa Linderborg avfärdar som en religiös sekt för de redan frälsta, en häxjakt på stackars oskyldiga män.

”Varför”, undrar Linderborg, ”kunde de inte fortsätta dricka i baren om det var ett glas hon ville ha? Var det verkligen helt galet av mannen att tänka att kvällen nu går in i en ny fas?” och syftar på de kvinnor som följt med män upp på hotellrummet.

Hon läser de tusentals vittnesmål som under några månader hösten 2017 fyller såväl sociala medier som tidningar och känner ingen empati, bara leda:

”Det är historier staplade på varandra och jag påminns om hur uttråkad jag alltid blir av dem som påstår hur förhållandet mellan könen ser ut med egna anekdoter som exempel.”

För i Åsa Linderborgs värld handlar metoo antingen om besvikna, hämndgiriga kvinnor:

”Rotar man lite i de olika högarna av metoo-historier hittar man ofta just det: kvinnor som känner sig utnyttjade för att det första sexet inte ledde vidare till något mer eller större.” Eller så är det skryt över att man är sexuellt attraktiv. Metoo, skriver Åsa Linderborg, har ”blivit en feministisk claim to fame att berätta att man har en kropp som män fantiserar kring”.

Yngre vänsterorienterade kulturskribenter provocerar henne mer än alla andra. När en yngre kvinna skrivit en text i Dagens Nyheter om metoo byggt på egna erfarenheter av sexuella trakasserier, tolkar Åsa Linderborg texten utifrån konkurrens i en sexuell kontext:

”Vad vill hon säga? Att de snyggaste kvinnorna har det jobbigast?”

Den yngre kollegan bör i stället njuta av den (oönskade) manliga uppmärksamheten så länge det varar, tycker Åsa Linderborg:


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

”Det fanns en tid när jag också kunde vrida om jacken på vem som helst. Jag spelade ut min kvinnlighet i alla sammanhang som den gav mig fördelar. Jag förstår om män ibland feltolkade situationen. Jag fattar också om andra kvinnor blev irriterade.”

Hon läser förundersökningen om Jean-Claude Arnault och blir förbryllad. Kvinnan som polis­anmält honom beskriver flera våldtäkter, bland annat en där hon sover, men i Åsa Linderborgs ögon framstår hon som ”gåtfull”. Hon kan bara inte förstå kvinnans agerande och ”har svårt att bli upprörd” över de övergrepp som Arnault så småningom döms för.

Cowboyfeministen verkar på det stora hela ha väldigt liten förståelse för kvinnor som utsätts för sexuella övergrepp, särskilt de som vittnar om det under metoo. Hennes välvilliga förståelse och överacceptans för männen som anklagas är däremot oändlig.

Cissi Wallin reduceras till en nolla:

”Jag förstår inte vad hon har uppnått i sitt yrkesliv, mer än att hon gett sig på folk, Virtanen är ju inte den första. Hon är iskall, skrupelfri, jättesnygg och gängad med en mångmiljonär – hon är outhärdlig.”

Fredrik Virtanen däremot, får gråta ut vid hennes köksbord. Samma sak med Oisín Cantwell som under någon av deras otaliga promenader oroar sig för att även han ska bli anklagad för saker han eventuellt kan ha sagt till kvinnliga medarbetare ”när han är bakfull och stressad”. Linderborg tröstar med att det i så fall vore förfärligt – ännu ett tecken på hur lättkränkta kvinnor är, särskilt under hysteriska metoo. Till skillnad från alla mesiga kvinnor som gnäller under metoo har Åsa Linderborg inget emot att bli kallad sexistiska tillmälen som Pudding eller Smulan från Oisín och de andra grabbarna som hon omger sig med. Med dem dricker hon alkohol, går promenader och äter kött: falukorv, råbiff, schnitzel i en enda stor, härlig, manlig kött­sallad. Jan Guillou, Dan Josefsson, Oisín Cantwell, Carsten Palmaer, Leif GW Persson, Fredrik Virtanen med flera. En av de få kvinnor hon umgås med är Lena Andersson, en ny bekantskap får vi veta, förenade i sitt förakt för metoos ”antiintellektuella” kvinnognäll.

Rejält förvirrande och mot­sägelsefullt blir det när hon beskriver sig själv som en underdog, en revolutionär med arbetarklassbakgrund som vågar säga och skriva det ingen annan vågar – när hon i själva verket tillhör makt­eliten som agerar och tycker som majoritetstyckarna. En reaktionär samhällsbevarare som för guds skull inte vill att en enda makt­ordning ska rubbas, särskilt inte könsmaktsordningen som hon själv skickligt lyckats manövrera sig i.

De som inte håller med henne anklagas för att springa med PK-flocken och upprätta den berömda åsiktskorridoren. Debatten inför bokmässan 2017 är enligt Åsa Linderborg ett exempel på detta. De som ansåg att rasisterna och Nya Tiders närvaro var problematisk reduceras till en skock får som inte tänker själva utan följer med strömmen och vill tysta alla oliktänkande.

Det är minst sagt häpnadsväckande. Debatten om Nya Tiders närvaro på Bokmässan föregicks av ett flertal inlägg i media, vissa var för, andra emot. Ingen försökte tysta någon. Det var helt enkelt en debatt och att bli emotsagd är knappast detsamma som att bli tystad. Och minst tystad av alla i den här debatten såväl som i andra, borde väl ha varit Åsa Linderborg som vid den här tiden var kulturchef för en av Sveriges största tidningar och som syntes och hördes i såväl radio som tv, samt skrev ett flertal inlägg på sin egen kultursida.

Motsägelsefullt blir också hennes ivrande för yttrandefriheten. I fallet Nya Tider och Bokmässan skriver Linderborg: ”Yttrandefriheten måste vara allas eller ingens.”  Men när det kommer till yttrandefriheten under metoo, rätten att berätta om övergrepp, så är den tydligen ändå inte allas.

”Sverige”, skriver Åsa Linderborg, ”består idag av 10,3 miljoner lallare. Har den svenska intellektualiteten någonsin befunnit sig på en så låg nivå som nu?”

Knytblusmanifestationer, Nya Akademien, metoo, bojkotten av Bokmässan är alla exempel på initiativ av lallare enligt henne, inte genuina försök att ifrågasätta och förändra gamla seglivade maktstrukturer.

”Året med 13 månader” borde bli obligatorisk kurslitteratur på samtliga grundkurser i genus­vetenskap, både som ett skol­exempel på vad internaliserat kvinnohat innebär, men också som ett exempel på hur metoos kritiker tänkte om den revolution som svepte över världen hösten 2017. En revolution som var så oändligt mycket större än att endast omfattas och utspelas i media, som Åsa Linderborg tycks anse. Metoo var trots allt en revolution som faktiskt förändrade både stora politiska strukturer och kvinnors liv på riktigt, oavsett vad som skrevs och sades i media.

Om man vill vara välvillig kan man läsa ”Året med 13 månader” som en dagbok av och om en kvinna i förfall, åldrande, bedagad, utbränd, dumpad, deprimerad. En kvinna fylld av självförakt (hon hatar sin åldrande kropp, så mycket att hon ser med avund på de unga kvinnorna på stranden och inte ens vill bada varma sommar­dagar eller på bad­semester i Mexiko).

”Det är synd om mig” går som en ogenerad röd tråd genom hela boken samtidigt som hon stör sig på andra kvinnor som ”gnäller” och ”tycker synd om sig själva”.

En kvinna som visserligen anser sig vara överlägsen stora delar av befolkningen men samtidigt inser att hon befinner sig i fritt fall och därför bör ursäktas för att ha skrivit det hon skrivit (vissa texter minns hon inte ens att hon skrivit).

Men när hon upprepar allt i bokform går det inte riktigt att bortförklara åsikter och beteenden med minnesförlust, alkoholkonsumtion eller allmän psykisk instabilitet. Allt finns ju att läsa här i en bok som jag utgår ifrån har nagelfarits och redigerats av såväl redaktör som förläggare?

Och i så fall blir det något av det mest provocerande och beklämmande jag läst på länge.

Men å andra sidan är det knappast för mig och Sveriges feminister som cowboyfeministen Åsa Linderborg skrivit denna moderna variant av ”En dåres försvarstal”, utan för grabbarna. De som hon omger sig med och som hon nu söker bekräftelse och förlåtelse för sina felsteg och övertramp i framför allt Benny Fredriksson-­publiceringen hos. Och de lär mer än förlåta henne för denna dagboksroman full av internaliserat kvinnohat. Det är synd om människorna, som August sa.

Maria Sveland
Maria Sveland 

Är journalist, debattör och författare. Skriver krönikor för Dagens ETC.