Klimat.

2014-11-22 06:19

Riskabel nedkylning – åter i hetluften

Klockan klämtar för tvågradersmålet. I takt med bristen på initiativ för att minska utsläppen av växthusgaser radikalt börjar politiker och forskare nu överväga kontroversiella alternativ.
   Från att ha förknippats med oacceptabelt stora miljörisker eller ren science fiction har medveten manipulering av klimatet åter blivit en möjlig metod för att motverka växthuseffekten. 

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Jordens utsläpp av växthusgaser fortsätter att öka, trots flera års klimatdebatt och en forskarkår som vid det senaste klimattoppmötet konstaterade att den globala uppvärmningen nu med 95 procents säkerhet är reell, mänskligt skapad och riskerar att medföra stora problem om ingen radikal förändring sker. Samtidigt konstaterades att de politiska ansträngningar som hittills gjorts för att minska utsläppen har varit långt ifrån tillräckliga och dessutom misslyckats med att slå in på något av de möjliga spår som forskarna satt upp som möjliga vägar för att klara tvågraders-målet, det vill säga att begränsa den globala uppvärmningen till under 2 °C. 

Förra veckan presenterade USA och Kina – för första gången – sina mål för minskade utsläpp, vilket ses som en viktig och angelägen omsvängning i klimatfrågan. Problemet är att de två utsläppsjättarnas ambitioner, om än önskvärda, inte räcker för att undvika den så kallade tipping point – den utsläppsnivå som forskarna bedömer ska resultera i en oåterkallelig dominoeffekt av smältande isar och tinande tundror, som i sin tur eskalerar den globala uppvärmningen bortom kontroll. 

”Fullständig galenskap”

I kölvattnet av att tipping point närmar sig har det nu åter aktualiserats olika typer av planetär ingenjörskonst som på teknisk väg påstås kunna lösa det politikerna inte klarar av. Det handlar, till exempel, om simulering av artificiella vulkanutbrott, molnbildning, koldioxiddammsugare och vitmålade hustak – tekniska lösningar för att reducera eller motverka växthuseffekten, så kallad geoengineering. 

Geoengineering brukar delas in i två grupper av tekniska lösningar – en som handlar om att reflektera solljus och solvärme bort från jorden, en som handlar om att fånga upp luftens koldioxid och/eller binda mer koldioxid i hav och skogar.

De mer eller mindre innovativa förslagen har funnits med länge i klimatdebatten men existerar än så länge bara på idéstadiet. I både forskarvärlden och hos allmänheten finns en grundmurad skepsis mot geoengineering, som ofta anses alltför riskfylld och oberäknelig för att utgöra ett realistiskt alternativ. Konsekvenserna av storskalig klimat-manipulering är svåra att förutse och riskerar i värsta fall att orsaka nya problem som är värre än de ursprungliga klimteffekterna. Bland annat Al Gore uttalade sig förra året om ett av de mest populära förslagen – att pumpa ut stora mängder svaveloxid i atmosfären för att reflektera bort solljus från jorden – och sa då: ”Låt oss vara tydliga på den här punkten, det här är fullständig galenskap.” 

Ett nödvändigt ont

Trots detta öppnade FN:s klimatpanel, IPCC, i förra årets klimatrapport upp för geoengineering som ett viktigt och realistiskt komplement för att minska utsläppen. 90 procent av klimatpanelens utmålade scenarier för att nå tvågradersmålet förutsätter någon form av netto-minskning av växthusgaser, vilket många menar gör ingenjörskonsten nödvändig. 

Förra året startade Linköpings universitet ett forskningsprogram, Linköping University Climate Engineering Program (LUCE), för att studera allmänhetens attityder och politiska villkor för sådana lösningar. Anders Hansson är en av forskarna i projektet. 

– Vår undersökning visar att bara enstaka procent av allmänheten vet vad geoengineering är, och av dessa har många en felaktig bild. När vi förklarar vad det handlar om är majoriteten kritisk och tycker att det är en dålig idé, säger han.

I augusti i år, i Berlin, deltog Anders Hansson i den första stora klimatkonferensen som ägnades enbart åt geoengineering. Han menar att mötet till stor del präglades av skepsis och försiktighet, även om de flesta är för fortsatt forskning.

– Geoengineering skiljer sig från annan teknikutveckling, eftersom den inte har några tydliga förespråkare. De som stöder forskningsområdet gör det villkorat och motvilligt; som ett nödvändigt ont.

Förutom de stora miljöriskerna anser många att geoengineering riskerar att leda till så kallad moral hazard, en övertro på framtida teknik, vilket kan få till följd att andra typer av utsläppsminskning inte anses lika angelägna.

Det område inom geoengineering som det forskas mest på är utspridning av aerosola partiklar i atmosfären för att minska inflödet av solljus. Tekniken anses kunna sänka jordens medeltemperatur på bara några år, men ju större volymer aerosola partiklar som släpps ut, desto farligare och osäkrare blir effekterna. 

– Teknikerna med stor potential är i regel de farligaste, de minst farliga har ofta minst potential. Ett annat problem är att det finns väldigt lite pengar i geoengineering eftersom de kommersiella användningsområdena är få. 


Så vill ingenjörerna rädda klimatet:

Geoengineering delas in i två huvudkategorier, reflektering av solljus (Solar radiation management, SRM) och lagring av växthusgaser (Carbon capture and sequestration, CCS).

REFLEKTERING AV SOLLJUS

Aerosoler
Går ut på att i stratosfären pumpa upp svaveldioxid (eller andra liknande ämnen) som bildar små partiklar, kallade aerosoler, som snabbt sprids och bidrar till att reflektera bort infallande solstrålning.

Molnsådd
Flygplan eller andra anläggningar som sprejar atmosfären med havsvatten eller silverjodid för att få högre, tätare eller vitare moln som släpper igenom mindre solljus. Kan även användas för att öka nederbörd över ett område för att öka växtligheten. 

Ljusare växter och vatten
Ökning av jordens albedo (reflektionsförmåga) genom massiv genmodifiering av odlingar och annan vegetation för att göra växternas blad ljusare och därigenom mer reflekterande. Även genom tillförsel av ämnen som ökar vattnets skumbildning i världshaven. 

Rymdspeglar
Miljarder små speglar i aluminium skickas upp i rymden för att reflektera bort -solljuset från jorden. Alternativt gigantiska speglar som placeras i omloppsbana runt jorden för samma effekt.

Målade hustak
Low-tech-förslag som går ut på att måla jordens alla hustak vita och därigenom öka reflektionen av solljus. Förknippat med låg risk men anses å andra sidan inte ge särskilt stor påverkan på jordens medeltemperatur.

LAGRING AV VÄXTHUSGASER

Konstgödning av haven
Genom att tillföra järn, fosfor eller andra ämnen till haven spås förekomsten av vissa sorters plankton att öka som konsumerar koldioxid genom fotosyntes. 

Koldioxidlagring
Koldioxidlagring från biomassa, eller BECCS. Tekniken innebär att koldioxid från förbränning, i exempelvis värmeverk, samlas in, komprimeras och lagras i marken på minst 800 meters djup. Samma teknik används i dag i stor skala för avskiljning av koldioxid från förbränning av fossila bränslen.

Artificiella träd
Reducering av växthusgaser i atmosfären med kemiska luftfilter, av exempelvis natrium-hydroxid, för att binda kolet i luften till fast form. 

Förstärkt vittring
Då berg vittrar sönder och mineraler löses ut i regnvattnet sker en kemisk process som binder koldioxid i luften. Genom att sprida ut stora mängder liknande mineraler kan processen efterliknas och förstärkas.

 

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg, som du kan beställa i pappersformat här. Tidningen finns också i vår Androidapp och Ipad/Iphoneapp.

Vill du prenumerera för under 12 kronor numret? Skicka ett mejl till kundtjanst@etc.se.