Fråga Ehrenberg.

2014-10-12 09:35
Bild: Gerald Herbert/AP/TT

Måste kapitalismen störtas för att rädda miljön?

I den nya boken This Changes Everything: Capitalism vs the Climate påstår Naomi Klein att kapitalismen måste bort om vi ska kunna lösa klimatfrågan. Att allt annat är illusionsmakeri och gör miljörörelsen svag. Vad tycker du om det? Det är ju inte riktigt det jag läser i ETC.
Hassan Shokri

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Jag har inte läst boken än men resonemanget hon driver är rätt typiskt för en alltmer kritisk amerikansk och europeisk vänster. Klimatfrågan är ju verkligen en enda stor anklagelse mot ett ekonomiskt system som nu faktiskt hotar människans liv på planeten.

Systemet handlar om maximerad kortsiktig vinst och det har löpt amok när det gäller den förstörelse produktionen får göra på jorden. Trots att vi inte klarar mer fossil energi så investeras det runt femtusen nya miljarder varje år på MER fossil energi.

Och ingen är ansvarig.

Kapitalismens största idé är ansvarslösheten. Ägare är ansvariga bara för det egna företaget just då, men skulle det bli problem kan man springa vidare genom att sälja eller sätta i konkurs. Man slipper ansvar. 

Den här kritiken gillar ju inte borgerliga ideologer, de menar tvärtom att kapitalets ansvarslöshet handlar om frihet. Och att gemensamt ägda företag är betydligt mindre ansvarsfulla eftersom ingen äger. Sovjetunionens gigantiska miljöskuld är deras paradexempel.

Problemet är att ett systems (planekonomins) ansvarslöshet knappast försvarar ett annat systems ansvarslöshet. Frågan är hur vi ska kunna ha en produktion där människor tar ansvar för den miljöskuld och den förstörelse produktionen skapar för framtida generationer. Det är där politiken kommer in.

Bara politik kan ställa sig över ekonomins automatiska förstörelse och tvinga fram regler och krav som gör att produktionen måste anpassa sig efter den begränsade jord vi lever på.  Det gäller politik lokalt och globalt. Allt måste regleras och styras. Men demokratisk styrning innebär mindre frihet för kapitalet och det är där – mitt i maktens kärna – som klimathotet blir en så känslig sak. Om kapitalägare erkänner klimathotets kraft kommer deras frihet tvingas begränsas. Olja förbjudas. Investeringar styras mot ny energi och ny forskning. Spekulation bekämpas och reglering införas. Och det gillar självklart inte kapitalets mäktiga grupper.

Så visst har Klein rätt i att klimathotet visar att kapitalismen som system dömer ut sig.

Men samtidigt har hon fel om slutsatsen blir att vi först måste byta ekonomiskt system för att kunna göra något åt klimathotet. (Vilket hon inte hävdar, men en del läsare har uppfattat det så). Då är det nämligen kört.

Vi har max fem år på oss att bryta utvecklingen, stoppa ökningen av fossil energi och börja minskningen av utsläppen varje år. Och att byta ekonomiskt system tar betydligt längre tid än så. Varken politiskt eller organisatoriskt finns det några krafter idag som klarar en sådan omställning av ekonomin. Som socialist vet jag ju att det kan födas sådan kraft. Men det tar tid.

Vi måste nu få stopp genom de institutioner, de regeringar, de kommuner vi har idag. Vi måste organisera oss i egna rörelser som ställer om, vi måste givetvis skapa opinion och ligga på motorvägarna för att stoppa vanvettstrafiken och vi måste själva investera i ren energi för att tvinga fram förändringen. Stort som smått. 

Det här – en gemensam kamp för att bromsa kapitalets fossila ekonomi – kommer att förändra den ekonomiska makten till demokratins fördel. Det betyder inte att systemet faller samman, men maktförhållandena börjar ändras. Och jag tror att när människor ser att man kan stoppa förstörelse från Statoil så kommer man också kunna stoppa förstörelsen från Danske Bank.

All förändring handlar om medvetande. Att inte acceptera påståenden om hur saker måste vara.