Initierat.

2020-09-17 12:00
  • Sara Schurmann. Bild: Rebecca Ruetten
    Sara Schurmann.
  • Sara Schurmann. Bild: Rebecca Ruetten
    Sara Schurmann.
Puffetikett
Dagens ETC

Journalister, ni måste börja ta klimatkrisen på allvar!

Klimatkrisen är mycket allvarligare än vad många av oss journalister tycks inse. Det verkar inte riktigt som att vi förstår hur krisen kommer att förändra våra liv under de närmaste 30 åren.

Det skriver tyska journalisten Schurmann – som uppmanar världens medier att skaka av sig likgiltigheten.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Tyskland har beslutat att sluta använda kol som energikälla tidigast 2038 och det mediala ramaskriet uteblev. EU enas om ett enormt coronarelaterat stimulanspaket och de allra flesta journalister skriver om det som en historisk prestation. Forskare tillbringar dagar med att offentligt diskutera huruvida inlandsisen på Grönland kommer att smälta för gott men det omnämns knappt i nyheterna.

Detta visar att många journalister uppenbarligen fortfarande inte har förstått hur allvarlig klimatkrisen är, och att vi nu befinner oss vid en skiljeväg som kommer att avgöra planetens öde. Alldeles för få av oss förstår det konkreta och direkta hot som denna kris utgör för vår framtid.

Finns bara ett alternativ

Med dagens utsläppsnivåer kommer vi att ha förbrukat den återstående koldioxidbudgeten inom cirka tio år. Det betyder att vi har mindre än tio år på oss att begränsa den globala uppvärmningen till mindre än 1,5 grader över förindustriella nivåer. Inom dessa tio år måste våra politiker, ekonomer och det resterande samhället vidta avgörande åtgärder och halvera koldioxidutsläppen globalt.

Journalister har läst och hört liknande uttalanden hundratals gånger. Många av oss har skrivit och sagt dem själva. Men alldeles för få av oss verkar förstå vad de faktiskt betyder. Annars skulle vi inte acceptera att politiker och industriledare ignorerat dem under flera års tid.

Om vi ​​vill hålla oss under två grader global uppvärmning – ett mål som av goda skäl antagits av nästan 190 nationer i och med Parisavtalet – är 2020 det år då världssamfundet på allvar måste börja minska koldioxidutsläppen. Allt detta vet vi. Men vad betyder det egentligen?

Att agera nu är inte ett alternativ bland flera. Forskare ser det som den sista chansen för oss att nå målet om 1,5 grader uppvärmning.

”Forskare” betyder inte godtyckligt utvalda grupper eller individer. Med forskare menas mer än 700 oberoende ämnesexperter från 90 länder som investerar flera år av forskning för att skriva IPCC-rapporter för FN, så att beslut inom klimatpolitiken kan vara vetenskapligt baserade. Efter att ha publicerat en specialrapport 2018 gällande siffran 1,5 grader, berättade dessa experter för världen att de själva grät när de insåg vilken enorm utmaning vi står inför.

Det var för två år sedan. Under de två år sedan rapporten publicerades har politiker nästan inte gjort någonting alls.

Svårt att tolka forskare?

Vi journalister verkar vara likgiltiga inför den stadiga strömmen av rapporter om nya temperaturrekord, starkare orkaner, extrem torka, översvämningar och artutrotning. Visst, vi inser att dessa nyheter inte är helt meningslösa; vi rapporterar om dem pliktmässigt och avskriver de sedan från våra listor.

Men många av oss verkar inte kunna se helheten som alla dessa rapporter pekar mot. Vi inser inte – och förklarar inte för andra – vad denna utveckling betyder för vår värld, trots att det är precis det vårt jobb som journalister borde handla om.

Om allt verkligen är så fruktansvärt allvarligt, varför säger ingen det? Klimatforskare har sagt det i flera år. Ständigt. Men för att hålla sig inom ramarna för korrekt vetenskapligt arbete måste de tala om sannolikheter och intervaller. Eftersom de inte har en magisk kristallkula som visar framtiden kan de inte vara 100 procent säkra på att vi kommer att utkämpa krig om vatten i Europa inom 30 år.

I flera år fick klimatforskare höra att deras budskap var alldeles för negativt och gjorde så att människor tappade motivationen. De anklagas för alarmism, aktivism och till och med för att ha själviska motiv. Nu, när det nästan är för sent att agera, har många av dem övergått till en positiv ton, men deras budskap når fortfarande inte fram. Forskare säger:

”Om vi agerar nu kan vi fortfarande förhindra det värsta scenariot.”

Vi andra hör:

”Det är lugnt, det finns fortfarande gott om tid.”

Krisen är redan här

Dessutom verkar många av oss tänka: ”Hallå, vi började faktiskt agera för flera år sedan”. Ja, retoriken har förändrats. Klimat-

paket sjösätts. Politiker varnar oss för att inte ta krisen på allvar. EU:s återhämtningspaket avsätter 30 procent till klimat-

skydd. De återstående 70 procenten ska spenderas i enlighet med målen i Parisavtalet, så de är åtminstone inte avsedda att gå till saker som skadar klimatet. Men hur är det tänkt att fungera när stimulanspengarna går till konventionell ekonomisk utveckling? Svaret går inte att utläsa i planen. Samtidigt ställer för få journalister denna fråga.

Tydligt för forskare är att det som har gjorts och planerats hittills inte räcker på långa vägar och sker alldeles för långsamt. Till och med regeringsanslutna organisationer och tankesmedjor påpekar detta, tillsammans med vissa journalister.

Väldigt få av oss verkar dock känna riktig oro inför detta. När allt kommer omkring, vilken inverkan har egentligen klimatkrisen på våra liv här i västvärlden? Känslan är att klimatkrisen händer långt bort, både vad gäller tid och rum. Många av oss verkar tänka att det påverkar människor i Sahelregionen, några få urbefolkningar och kanske våra barnbarnsbarn, och kan därmed fösa tankarna åt sidan. Det verkar inte påverka oss journalister så mycket och inte heller våra läsare och lyssnare.

Detta synsätt är inte bara cyniskt och orättvist, det är också uppenbart felaktigt.

Klimatkrisen är redan här i västvärlden, i Europa. I Tyskland är vattennivån i floderna Elbe och Rhen lägre än vanligt och skogsförlusten är massiv, inte bara i bergsområdena Harz och den schweiziska regionen Sachsen. Det finns färre insekter, fler maneter, mer torka, värmeböljor och missväxt. Vi bevittnar nu även de första tecknen på dricksvattenbrist. Glaciärer smälter och permafrostområden tinar över hela världen.

Det handlar om våra barn

”Nästa generation” som kommer drabbas av konsekvenserna av klimatkrisen lever redan. Den generationen består av barn som redan har fötts. De är våra barn, på alla kontinenter och i alla länder.

De flesta barn som föds idag kommer fortfarande att gå i grundskolan när vi eventuellt överskrider 1,5 grader-gränsen. I värsta fall kommer gränsen passeras så tidigt som 2030. Din treåriga son? Han kommer då vara 13 år. Ditt femåriga barnbarn? Hon är ungefär 15 år. Har du tankar på att skaffa barn inom fem år? Matematiken är enkel och ni förstår min poäng. När dessa barn är tillräckligt gamla för att få veta situationens allvar, kommer det vara för sent att hålla sig under 1,5 grader uppvärmning.


Prenumerera på ETC:s Klimatnyhetsbrev

 

Klimatkrisen påverkar heller inte bara våra barn, den påverkar också oss. Är du 42 år? Det betyder att du är 52 år när vi permanent kan ha förspillt vår chans att leva i en värld med stabilt klimat. I enlighet med den nuvarande genomsnittliga förväntade livslängden kommer du under ytterligare 30 år uppleva de alltmer allvarliga konsekvenserna av den globala uppvärmningen.

Det betyder att du kommer att se fler episoder av torka och översvämning som förstör världen. Du kommer att bevittna hur ännu fler klimatflyktingar flyr från sina hem. Det här kommer inte bara ske på tv, via bilder som kablas ut från korrespondenter utomlands. Allt detta kommer att hända precis framför dina ögon, utanför din dörr.

I bästa fall – vilket är ganska osannolikt – överstiger vi 1,5 grader år 2050. Ditt treåriga barn eller femåriga barnbarn kommer då att vara runt 30. En ålder då de själva kanske vill ha barn. Inte heller detta scenario skulle betyda att vi har tid att agera senare istället för just nu

Redan uppe i 1,2 grader

I sommar täcktes en fjärdedel av Bangladesh med vatten och veckor med ihållande regn innebar att stora delar av Nord- och Sydkorea översvämmades, inklusive Seoul. Redan idag förvärras krig och konflikter av klimatrelaterad brist. Människor dödas och fördrivs. Liknande konflikter kommer att fortsätta intensifieras de närmaste åren.

Iran och Irak har upprepade gånger utsatts för dödliga temperaturer på mer än 50 grader under de senaste månaderna. Även i Tyskland och andra europeiska länder dödar värmeböljor tusentals människor varje år – en verklighet som inte kommer att upphöra utan, tvärtom, bara bli värre.

Från spridningen av tropiska virus i Europa till återkomsten av sjukdomar som sedan länge hade utrotats är konsekvenserna för vår hälsa oförutsägbara, inte bara med ett 30-årigt perspektiv. Efter 2020 kan vi omöjligtvis fortsätta ignorera detta.

Vi kan inte heller fortsätta rycka på axlarna inför förstörelsen av skog i Amazonas och Sibirien, i Kalifornien och Argentina, i Kongo, Kenya och Angola. Vi har redan nått gränserna för vad jordens klimat kan hantera. Huruvida vi kan hålla oss under 1,5 grader är också beroende på antalet och storleken på de ekosystem vi bevarar.

Varför är det så hemskt om vi inte håller oss till Parisavtalet?

Just det verkar vara få som förstår. De undertecknande staterna enades om att sträva efter att hålla den globala uppvärmningen långt under två grader för att på så sätt kunna förhindra förödande, irreparabel skada.

Idag har vi nått 1,2 grader. All den koldioxid som vi har pumpat ut i atmosfären kommer påverka klimatet i tusentals år framöver. Vi kan med andra ord inte fortsätta på denna bana tills dess att vi nästan nått två grader. Vi måste åstadkomma en förändring långt innan dess, vid högst 1,6 eller 1,7 grader. Även denna uppvärmningsnivå är otroligt farlig.

Vi har nått en kritisk punkt

Forskare varnar för att vi redan kan ha nått de första stadierna av klimatförstörelse som saknar återvändo. Den tinande permafrostmarken i Sibirien släpper ut ännu mer kol och ökar den globala uppvärmningen ytterligare. Vattnet i den nu isfria Arktiska oceanen värms upp ännu snabbare och återspeglar inte längre solens strålar som isen gjorde. När en vändpunkt väl har uppnåtts anländer vi ännu snabbare till nästa – vi är mitt i en kedjereaktion som inte längre kan stoppas.

Vi har nått en kritisk punkt. Hotet är så pass stort att många av oss inte kan ta in dess helhet. 2020 är ett historiskt år i många avseenden, inte minst för klimatpolitiken. Antingen inser vi det nu och ser till att vår politik och våra ekonomier rör sig i rätt riktning under kommande år, eller så kommer det vara för sent.

Vi har inte tid. Vi måste agera nu. Inte om tio år. Idag. För vissa må det vara svårt att tro, men det vi pratar om är inget mindre än att säkerställa en beboelig planet. Detta gäller för hela jorden, även den lilla del som ligger strax utanför vår egen dörr.

Utan en journalistkår som förstår detta och fokuserar sitt arbete därefter kommer inte politiker heller inse allvaret och vidta åtgärder.

Klimatförnekare hindrar inte oss andra från att förändra vår värld. Problemet är alla som förstår att det finns ett problem, men som inte vill ta in hur stort det är. Just nu är vi på väg mot mellan tre och fyra grader global uppvärmning. Det kommer göra vår planet i stort sett obeboelig.

De kommande månaderna är sannolikt vår sista chans att utöva tillräckliga påtryckningar på regeringar över hela världen för att få dem att vidta åtgärder som kommer hålla oss under 1,5 grader global uppvärmning. Vi befinner oss vid ett historiskt vägskäl med möjlighet att bestämma hur planeten kommer att se ut de närmaste 10 000 åren. Tyvärr verkar det som om de allra flesta journalister inte förstår det.

Måste påverka all journalistik

Om vi ​​vill uppnå målen i Parisavtalet måste vi minska våra koldioxidutsläpp med mer än sju procent varje år, med start 2020. Vi kommer inte att kunna komma ikapp de procentsatser som vi misslyckas med att nå nu.

I dess nuvarande utformning gör EU:s stimulanspaket det nästan omöjligt att hålla sig inom 1,5 grader-gränsen, om inte andra länder skulle minska sina koldioxidutsläpp drastiskt. EU-ledarnas beteende i detta avseende är inte bara mycket orättvist i ett globalt sammanhang, det äventyrar också vår närmaste framtid mycket mer än det hjälper. De planerade åtgärderna kommer att elda på klimatkrisen fram till 2027 istället för att förbättra sakernas tillstånd.

Om vi ​​förstår hur dramatiskt effekterna av klimatkrisen kommer att påverka våra egna barn och hur lite tid vi fortfarande har för att vidta åtgärder, kan vi omöjligt fira EU:s coronarelaterade stimulanspaket som enbart banbrytande. Vi kan inte förhålla oss passivt gentemot den försenade kolavvecklingen och andra misslyckanden.

När ska vi mer detaljerat och framträdande börja rapportera om effekterna av klimatkrisen? Först när alla forskarna enhälligt säger att vi står inför en situation utan återvändo?

Förstå mig rätt. Det finns många utmärkta journalistiska rapporter om klimatkrisen och kollegor som har varnat oss för farorna i flera år. Den som bryr sig om kan enkelt ta reda på hur allvarlig planetens situation är. Problemet är att vi inte klargör hur allt detta kommer att påverka våra liv.

Klimatkrisen är så mycket mer än bara en fråga för journalister som är ämnesexperter. Det är ett ämne som påverkar allas våra liv och all journalistik.

Varje politisk redaktör och varje författare som skriver om ekonomi bör känna till de drastiska konsekvenserna förknippade med 1,5 och två grader uppvärmning som IPCC-rapporterna varnar om. Ingen bör kommentera politiska eller ekonomiska beslut år 2020 utan att diskutera hur de kommer att påverka klimatet.

Nej, det är inte aktivism

Klimatkrisen påverkar också rese- och teknikindustrin, kultur och sport, mode och mat. Inte som en hållbarhetstrend, utan för att våra koldioxidutsläpp är den viktigaste faktorn som avgör möjligheten till fortsatt liv på denna planet.

Många journalister upprätthåller med rätta skillnaden mellan aktivism och journalistik. När vi som yrkeskår övervakar utvecklingen gällande 1,5 grader-gränsen handlar det dock inte aktivism. Det är ett vetenskapligt, mänskligt och journalistiskt imperativ. Som journalister kan vi inte bara registrera våra politiska representanters misslyckanden. Politiska och ekonomiska beslut som får oss att överskrida 1,5 grader-gränsen är inte bara en sida av historien med lika rätt att bli hörd och beviljad kolumnutrymme.

Klimatkrisen är en hotfull verklighet. Det är vårt jobb som journalister att skildra den verkligheten korrekt och att konfrontera både politiker och allmänheten med den. Det är vår nyckelfunktion inom demokratisk opinionsbildning. Vi har inte bara ett ansvar gentemot samhället utan också våra barn. Även om de inte ännu fötts.

Coronakrisen har visat vilken skillnad snabba och beslutsamma åtgärder kan göra. Krisen har visat vad som kan hända när människor ignorerar vetenskapligt bevisade fakta och hur snabbt en kris kan eskalera om den ignoreras.

Om corona kan påverka vem som helst så kommer klimatkrisen att påverka alla. Skillnaden är att det inte finns något skydd att få genom att stanna hemma i soffan.

Artikeln är tidigare publicerad på Medium.

Översättning: Corinne Platten

800dagar

Sara Schurmann

• Har arbetat som journalist i tio år för bland andra Tagesspiegel, Vice och Zeit Online.

• Senaste åren har hon rapporterat om klimatkrisen.

• Artikeln är publicerad som ett öppet brev på Medium, där andra journalister uppmanas att ansluta sig genom att underteckna med sina namn.