Klimat.

2014-07-15 14:32

"Inte längre relevant att tala om baskraft"

Nyligen var en vanlig uppfattning att svenska kärnkraftverk var på väg att moderniseras, ges ökad produktionsförmåga och att de snart var redo att möta de nya säkerhetskrav som ställts efter Fukushimahaverierna. Under Almedalsveckan ändrades tonläget, skriver Tomas Kåberger.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Prata, lyssna, tänk; lyssna, tänk, prata, lyssna och tänk. Under Almedalsveckan snurrar diskussionerna fler varv än under flera, vanliga månader. Därför är det en vecka där idéer hinner utvecklas och etableras. Under årets energiseminarier och debatter försvann termen baskraft och förväntningarna på kärnkraften ändrades.
Före Almedalsveckan var det okej att säga att industrin behövde baskraft som levererade el jämt. Idag förstår de flesta att vad industrin behöver är ett elsystem som kan leverera el kontinuerligt till låg kostnad. Elen kan komma från en kombination av sol-, vind-, och andra kraftverk. Med allt vanligare överflöd av el från sol och vind kommer svårstyrda kol- och kärnkraftverk konkurreras ut. Det beror på att de har högre marginalkostnader än vind och sol, och samtidigt saknar förmåga att snabbt kunna starta och leverera då efterfrågan är större än tillgången på billig förnybar el. Vattenkraftverk och de mest flexibla elverken baserade på bioenergi och gas kommer klara sig bättre.
Redan den 1:a juli på basindustrins samarbetsorganisation SKGS:s seminarium tappade ”baskraft” sin relevans och den 3:e juli protesterade publiken både mot ett slarvigt uttalande om baskraft och sedan mot moderatorns förslag att frågan skulle redas ut. Publiken hade fattat: ”Baskraft” var inte längre en relevant term att använda!

Nyligen var en vanlig uppfattning att svenska kärnkraftverk var på väg att moderniseras, ges ökad produktionsförmåga och att de snart var redo att möta de nya säkerhetskrav som ställts efter Fukushimahaverierna. Men under Almedalsveckan har flera företrädare för branschen istället beskrivit att man räknar med att de äldsta reaktorerna kommer att stängas av ekonomiska skäl under den kommande mandatperioden – oavsett vilken regeringspolitik vi får i Sverige. I Oskarshamns äldsta reaktor skakar det så mycket att den inte kan köras för fullt, och i januari ska man ansöka om att få stänga den. Oskarshamns näst äldsta reaktor skulle genomgå en stor och dyr modernisering under ett drygt år och starta igen sommaren 2015, men i juni 2014 meddelade bolaget att det inte längre finns någon tidplan för när den ska starta.

Energimyndighetens generaldirektör säger att sådana stängningar inte är något problem för elförsörjningen och Svenska Kraftnäts dito tror inte att någon vill investera i nya reaktorer.
I alla fall inte utan subventioner. Från ett seminarium rapporterade Jessica Henryson om riksdagens mest entusiastiska kärnkraftförsvarare, att ”Det var mysigt att höra kärnkraftanhängarna trampa ner sig i subventions-retorik-träsket”.
Men det blir inte så mysigt framöver. De som varit ansvariga för kärnkraftstödet lämnar riksdagen. Konsekvenserna av deras politiska gärning försvinner emellertid inte.
En ekonomisk kris har drabbat hanteringen av det radioaktiva avfallet. De pengar man hittills betalat per kWh för avfallshanteringen ser nu inte längre ut att räcka. När avgifterna per kWh höjs blir reaktorerna ännu mer olönsamma och stängs utan att kunna bidra mer till avfallskostnaderna. Risken är att skattebetalarna tvingas ta över.

Den svenska regeringens lösning är att försöka stoppa EU:s energipolitik. Den har hittills inriktats på att nå konkurrenskraft genom bättre energieffektivitet och att nå försörjningstrygghet genom ökad användning av förnybar energi istället för import av uran och fossila bränslen. Den svenska, och några andra länders regeringar med statliga kraftbolag, vill istället hjälpa dessa bolag genom att höja elpriserna med enbart restriktioner på koldioxidutsläpp från fossilkraftverken. Bort med energieffektivitet och förnybar energi som sänker priserna!
De högre elpriserna kommer göra kraftbolag och kärnkraftverk mindre olönsamma men det drabbar samtidigt den elintensiva industrins konkurrenskraft, vilket ger mer långsiktiga ekonomiska problem.
De som vill rädda kraftbolagen försöker också försvåra för privatpersoner och småföretag att bygga ut sol- och vindelverk. I Sverige genom uttagsbeskattning på vindkraftkooperativ och långdragen osäkerhet om vad som gäller för solcellsel från hustak. Därmed försenas utvecklingen av förnybar energi vilket gör Europa onödigt beroende av import av fossila bränslen och uran som i betydande omfattning kommer från Ryssland.
Det skulle behövas en Almedalsvecka till att diskutera kraftbolagens kamp för överlevnad. Den ger en politik man också behöver prata, lyssna, tänka, prata och lyssna en del om.