Initierat / Jens Ergon.

2020-10-14 03:00
Preems beslut att inte bygga ut raffinaderiet i Lysekil är ett tecken på en större strukturomvandling  enligt Jens Ergon.  Bild: Björn Larsson Rosvall/TT
Preems beslut att inte bygga ut raffinaderiet i Lysekil är ett tecken på en större strukturomvandling enligt Jens Ergon.
Puffetikett
Dagens ETC

Det här är krafterna som smular sönder fossilbranschen

Preembeslutet är bara ett av alla tecken på att fossilbranschens dagar är räknade, skriver Dagens ETC:s klimatkrönikör Jens Ergon.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Det finns få anledningar att inte hurra åt Preems skrotade fossilplaner. Samtidigt är det intressant att analysera orsakerna. Beslutet illustrerar de krafter som håller på att smula sönder fossilbranschen: Å ena sidan växande opinion och skärpt klimatpolitik, å andra sidan en teknisk, ekonomisk utveckling som blivit obönhörlig. Klimataktivister och MP understryker gärna sin roll, Preems styrelse betonar det senare. Båda har rätt – i viss mån. Det intressanta är hur delarna hänger samman.

Den växande klimatrörelsens envetna kampanj har naturligtvis spelat roll. Tryckt på politiken, som i sin tur börjar lära sig av historien. EU:s utsläppshandel har stegvis skärpts. Nu förväntas nya steg med unionens gröna giv. Regeringen lockar med reduktionsplikt och gröna kreditgarantier. En grön industripolitik håller på att växa fram. Samtidigt signalerar Kina att landet ska bli koldioxidneutralt – kodord för fossilfritt – vid mitten av seklet. Ett globalt budskap är på väg att cementeras: Fossileran är över om 30 år.

Det här är fonden för Preems styrelsebeslut. Och en betydande sådan. I slutänden är det ekonomiska realiteter som räknas. Coronakrisen blev droppen som fick oljebägaren att rinna över. Preems projektplaner har visat sig bygga på en föråldrad analys – ett fåfängt hopp att det ännu finns tid att göra pengar på fossila investeringar.

Det är det här envisa hoppet som gjort att fossilbranschen leker hela havet stormar. De fossila stolarna rycks undan en efter en. Men de inbitna aktörerna är kvar i leken, i hopp om att få plats på de sista stolarna. Preems beslut visar att hoppet börjar försvinna. Att addera potentiellt strandade tillgångar till redan ansatta bolagsportföljer framstår som allt mer korkat. Ödesfrågan blir existentiell: Hur snabbt kan man dra sig ur? Hur mycket kommer det att kosta i skrotade fossila tillgångar?

Att stolarna ryckts undan är varken MP:s eller Stoppa Preemraffs förtjänst. Eller för den delen marknadens – vilket högerns gröna apostlar vill få det till. Marknaden har förvisso gett utvecklingen dess kraft. Men triggern är ett antal politiska beslut i det förgångna. Historien är välkänd: En handfull länder – Tyskland, Kina, lilla Danmark – började, av vitt skilda skäl, satsa på förnybar energi – sol- och vindkraft. Genom målmedvetna stöd och subventioner skalades tekniken upp och knuffades över krönet mot kommersiell lönsamhet.


Prenumerera på ETC:s Klimatnyhetsbrev

 

Det här är den största klimatpolitiska framgången på 30 år – i ett tämligen kompakt mörker. Först blev sol- och vindel billigare än fossil elproduktion. Nu har utvecklingen pågått i 5–6 år. Fossilbranschens första offer har varit kolkraften. Världens kolkonsumtion har aldrig nått tillbaka till nivåerna under början av 2010-talet – och kommer aldrig att göra det. Utförs­löpan är ofrånkomlig och kommer att accelerera under 2020-talet.

Steg två har handlat om olja och gas. Satsningar på elbilar har fått kostnaderna för batterier att sjunka alltmer. Inom några år kommer elbilar vara lika billiga som fossila i inköpspris. Och nu förstärks trenden. Coronakrisen har slagit hårt mot olje­branschen. Samtidigt sprids insikten om nästa tekniksprång: Grön vätgas. Det har blivit uppenbart att förnybar energi kan användas för att tillverka vätgas och elektrobränslen till slagkraftiga priser. Under 2020-talet antas elektrolysörer genomgå samma utveckling som solceller och batterier. Oljans kurva kommer sannolikt följa kolets. 2019 kan bli den slutliga toppen för världens oljekonsumtion.

Kraften i den här utvecklingen har tagit många på sängen: Energibranschen – inklusive Preem. Politikerna – som startade det hela, men likt förbaskat hasat efter. Ja, till och med ledande experter som Internationella energirådet IEA. Delvis på grund av konservatism. Men också eftersom de marknadsbaserade modeller man arbetat med inte tagit hänsyn till aktiv industripolitik och de häpnadsväckande lärkurvorna för grön teknik.

Nu talas om Kodak Moment – tidpunkten när ett teknik­skifte ofrånkomligen börjar smula sönder en hel bransch. Kan coronakrisen bli fossilbranschens Kodak Moment? 2017 mötte jag chefen för ett ledande saudiskt energibolag. Enligt honom hade Kodak Moment redan inträffat – när förnybar el började bli billigare än fossil.

Om fossilbranschens öde beseglades 2017 eller 2020 får historikerna reda ut. För klimatets del är det avgörande hur många ton koldioxid som släpps ut innan branschen går i graven. Ur det perspektivet är Preems beslut förvisso en seger – men en beskedlig sådan. Enligt en färsk analys från Climate Action Tracker är världen idag på väg mot 2,5–2,6 graders uppvärmning – om alla klimatpolitiska löften infrias. Ska uppvärmningen stanna vid 1,5–2 grader så behövs ytterligare ett kliv. Länder som Sverige måste sannolikt bli fossilfria redan under 2030-talet. Fossilbranschens begravningsår behöver med andra ord justeras till 2035. Klimatsatsningarna skruvas upp ytterligare ett rejält snäpp, och de fossila stolarna ryckas undan betydligt snabbare än hittills.

Ett brett stöd för en strukturomvandling i den här takten kräver också andra lärdomar. Det är ingen slump att Preembeslutet inte fattades av regeringen. Eller att politikerna lokalt fattade ett motsatt beslut. De gångna decennierna har inte bara lett till en klimatkris. De har också lett till växande klyftor och en våg av högerpopulism. Frukterna av utvecklingen har tillfallit ett fåtal – ofta händelsevis just de som står för de största utsläppen. Bland övriga är förtroendet för politiken – inklusive den gröna – med rätta begränsat.

För att lyckas måste omställningen leverera mer än grön teknik: Jobb, välfärd. Bli en del av en bredare vision – om en bättre framtid för flertalet. Om aktiv industripolitik varit en del av den förnybara energins framgångsrecept, så krävs andra element för att göra omställningen till ett brett samhällsprojekt: En grön framtid för samhällen som Lysekil. Stärkta trygghetssystem och stärkt välfärd utanför storstädernas rikare delar. Ett skattesystem som fördelar frukterna av utvecklingen – inte fördjupar klyftorna. Och som gör att kostnaderna för omställningen fördelas rättvist – efter bärkraft och ansvar. Projektet är fullt genomförbart. Men det kräver, liksom genombrottet för förnybar energi, en aktiv stat.