Kommentar / George Monbiot.

2020-09-04 15:45
Bild: Shutterstock
Puffetikett
Dagens ETC

Befolkningspanik – perfekt för de rika

Debatten om överbefolkning har egentligen bara en vinnare. Planetens rika. Då slipper de undan sin skuld för klimatkrisen. Faktum är att ökad konsumtion bland rika har en mycket större miljöpåverkan än födelsetalen i fattigare länder.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Enligt en stor studie som publicerades förra månaden kommer den globala befolkningsmängden sannolikt nå sin höjdpunkt och sedan krascha mycket snabbare än vad de flesta forskare har antagit. Naivt föreställde jag mig att människor i rika nationer därmed äntligen skulle sluta skylla alla världens miljöproblem på befolkningstillväxten. Jag hade fel. Om något verkar det ha blivit ännu värre.

BirthStrike är en rörelse grundad av kvinnor som genom att tillkännage sitt beslut att inte skaffa barn ville få människor att fokusera på hotet om miljökollaps. Denna kommer nästa vecka att upplösas på eget initiativ eftersom plattformen så kraftigt och ihållande har övertagits av röster besatta av befolkningstillväxt. Grundarna av rörelsen förklarar att de ”underskattat kraften i ‘överbefolkningsfrågan’ som en växande form av klimatförnekelse”.

Enkel formel

Det är sant att befolkningstillväxten i vissa delar av världen är en viktig faktor bakom vissa typer av ekologiska skador, såsom utbyggnaden av småskaligt jordbruk på regnskogsområden, handel med vilda djur och lokal tillgång till vatten och mark för bostäder. Men dess globala påverkan är mycket mindre än vad många hävdar.

Formeln för att beräkna människors miljöavtryck är enkel, men allmänt missförstådd: Påverkan = Befolkning x Välstånd x Teknologi (P = BVT, på engelska I = PAT). Den globala konsumtionstillväxten före pandemin var tre procent per år. Befolkningstillväxten är en procent. Vissa drar slutsatsen att detta innebär att befolkningsökningen bär en tredjedel av ansvaret för den ökade konsumtionen. Men befolkningstillväxten är överväldigande koncentrerad bland världens fattigaste människor, som knappast har något V eller T att multiplicera sitt B med. Den ökade användningen av resurser och växthusgasutsläpp som orsakas av en växande mänsklig befolkning är en liten bråkdel av konsumtionstillväxtens effekt.

Ändå används det ofta felaktigt som en fullgod förklaring för klimatkrisen. Panik gällande befolkningstillväxt gör det möjligt för de som är mest ansvariga för effekterna av den ökande konsumtionen (de välmående) att skylla på de som är minst ansvariga.

Lugnande maktlöshet

Ett exempel var vid årets World Economic Forum (en årlig konferens som samlar några av världens mäktigaste beslutsfattare inom politik och näringsliv) i Davos då primatologen Dame Jane Goodall talade, som bland annat är ambassadör för välgörenhetsorganisationen Population Matters. Bland de församlade förorenarna i publiken fanns individer med ekologiska fotavtryck tusentals gånger större än det globala genomsnittet. Goodall sade bland annat:

”Alla dessa saker som vi talar om skulle inte vara ett problem om vi hade samma befolkningsmängd som för 500 år sedan.”

Jag tvivlar på att någon av de som nickade och klappade i händerna tänkte:


Prenumerera på ETC:s Klimatnyhetsbrev

 

“Sant, det bästa vore om jag försvann snarast.”

År 2019 medverkade Goodall i en annons för British Airways vars kunder producerar mer växthusgasutsläpp under en flygning än vad många av jordens människor genererar på ett år. Om vi ​​hade samma globala befolkningsmängd som för 500 år sedan (cirka 500 miljoner människor) och om den bestod av genomsnittliga brittiska flygpassagerare, skulle vår miljöpåverkan antagligen vara större än den som skapas av de 7,8 miljarder människor som lever idag.

Goodall föreslog ingen lösning för hur hennes tanke om en minskad befolkningsmängd skulle kunna förverkligas. I detta kan ligga själva attraktionen. Maktlösheten i hennes budskap är lugnande för dem som inte vill ha förändring. Om svaret på miljöfrågan är att önska att andra människor inte fanns kan vi lika gärna ge upp och fortsätta konsumera.

Steriliserade indier

Den överdrivna fokuseringen på befolkningstillväxt har en dyster historia. Alltsedan prästerna Joseph Townsend och Thomas Malthus skrev sina artiklar på 1700-talet har fattigdom och hunger skyllts på reproduktionstakten bland de fattiga, snarare än på svältlöner, krig, vanstyre och utsugning i händerna på de rika. Winston Churchills politik orsakade delvis den bengaliska svälten 1943 genom massexporten av Indiens ris, men han skyllde själv katastrofen på att indierna “förökar sig som kaniner”. 2013 tillskrev zoologen och programledaren Sir David Attenborough, också en ambassadör för Population Matters, felaktigt hungersnöden i Etiopien på ”alltför många människor på alltför lite land” och menade att det var kontraproduktivt att skicka mathjälp.

Paul Ehrlich är ytterligare en ambassadör för samma välgörenhetsorganisation. Hans felaktiga prognos om utbredd hungersnöd var med och provocerade fram den nuvarande paniken kopplat till befolkningstillväxt. Ehrlich argumenterade vid ett tillfälle att USA borde tvinga Indien att ”sterilisera alla indiska män med tre eller fler barn”, genom att göra mathjälp villkorad av denna policy.Det brutala program som Indira Gandhi senare introducerade med ekonomiskt stöd från FN och Världsbanken liknade detta tidigare förslag från Ehrlich. Ekonomiskt stöd från Storbritannien finansierade rå och farlig sterilisering i Indien så sent som 2011, med motiveringen att denna politik hjälpte till att ”bekämpa klimatförändringar”. Några av offren för detta steriliseringsprogram hävdar att de tvingades delta.

Glider över i rasism

Samtidigt investerade den brittiska regeringen åtskilliga miljarder pund i utvecklingen av kol-, gas- och oljeanläggningar i Indien och andra länder. Regeringen skyllde med andra ord de fattiga för den kris som de själva var delaktiga i att orsaka.

Malthusianism glider lätt över i rasism. Den största delen av världens befolkningstillväxt sker i de fattigaste länderna, där de flesta är svarta eller bruna. De forna kolonialmakterna berättigade sina grymheter genom att uppmuntra moralisk panik kring hur ”barbariska”, ”degenererade” människor skulle ”utnumrera” de ”överlägsna raserna”. Dessa påståenden har idag återupplivats av extremhögern, som sprider konspirationsteorier om “hotet mot den vita rasen” och ”vitt folkmord”. När välmående vita människor felaktigt överför skulden för deras miljöpåverkan på födelsetalen bland mycket fattigare bruna och svarta människor, förstärker det dessa narrativ. Det är i sin natur rasistiskt.

Extremhögern använder nu befolkningsargumentet för att opponera sig mot invandring till USA och Storbritannien. Även detta har ett otäckt arv. Parallellt med sitt miljöarbete förespråkade den banbrytande naturvårdaren Madison Grant idéen att den ”nordiska härskarrasen” var på väg att  ”övertas” i USA av ”värdelösa rastyper”. Som president för den så kallade Immigration Restriction League (en organisation grundad 1894 i USA med syfte att begränsa invandringen från vad som sågs som icke önskvärda länder) medverkade han i konstruktionen av den ondskefulla lagen Immigration Act, som trädde i kraft 1924.

Stå emot demonisering

Eftersom befolkningsökning emellertid innebär viss verklig ekologisk påverkan, hur kan vi särskilja proportionerlig oro gällande dessa skador från avledningsförsök och rasism? Vi vet att den starkaste faktorn som styr fallande födelsetal är kvinnlig frigörelse och utbildning. Det största hindret för kvinnlig emancipation är extrem fattigdom, vars effekter drabbar kvinnor oproportionerligt.

Ett bra sätt att avgöra ifall någons oro gällande befolkningstillväxt är äkta vore därför att titta på deras arbete för att bekämpa strukturell fattigdom. Har de ifrågasatt de omöjliga skulder som fattiga länder måste betala? Har de protesterat mot undvikandet av företagsskatt eller utvinningsindustrier som dränerar fattiga länder på tillgångar utan att lämna i stort sett minsta smula? Eller mot den finansiella sektorn vad gäller Storbritanniens bearbetning av pengar som stulits utomlands? Eller har de helt enkelt suttit och sett på när människor förslavats i fattigdom, för att sedan klaga över deras fertilitet?

En snar framtid

Inom en snar framtid kommer denna reproduktiva panik att försvinna. Nationer kommer snart att utkämpa slag över invandrare: inte för att utesluta dem utan för att locka dem, eftersom den demografiska övergången innebär att deras åldrande befolkningar kommer behöva hantera en krympande skattebas och brist på nyckelarbetare.

Fram till dess borde vi stå emot de rikas försök att demonisera de fattiga.

Artikeln är tidigare publicerad i The Guardian

Översättning: Corinne Platten