Samtalet.

2020-10-02 13:35
  • Mattias Gardell. Bild: Hossein Salmanzadeh
    Mattias Gardell.
  • Mattias Gardell. Foto: Hossein Salmanzadeh
    Mattias Gardell.
  • Mattias Gardell. Foto: Hossein Salmanzadeh
    Mattias Gardell.
Puffetikett
Nyhetsmagasinet ETC

Mattias Gardell: ”Att leva med döden får en att upptäcka livet”

Han fick en svår stroke, och blev deckarförfattare under sin återhämtning. Nu romandebuterar Mattias Gardell med en politisk thriller om våld – och vårdskandaler.

– Vården är en guldgruva för privata aktörer, konstaterar han när ETC träffar honom.

Det sa pang, som att han fick ett slag. Plötsligt låg Mattias Gardell på golvet i sitt kök en vanlig vardag förra våren, när han skulle göra i ordning sitt morgonkaffe. Han kunde inte röra huvudet, inte benen.

– Hade inte min fru varit hemma och kunnat ringa ambulans, hade jag inte suttit här idag, konstaterar han.

Men Mattias Gardell blev egentligen inte rädd för att dö. Inte då.

– Snarare iskall, fokuserad på att förstå vad jag ska göra för att klara detta. Vilket just då var ingenting. Jag kunde ju inte ens nicka.

Han hade fått en stroke.

– Jag förstår nu varför det heter slaganfall på gammelsvenska. Det var så det kändes.

Mattias Gardell hade tur. Av de cirka 25 000 personer som får stroke varje år i Sverige dör uppemot 7 000. Många får allvarliga men för livet.

Fascism i mainstreamkultur

När ETC besöker honom i hemmet på Södermalm i Stockholm är hissen trasig, likaså portkoden, men han tar sig obehindrat ner de två trapporna för att öppna dörren.

– Jag måste ha med mig käppen, den är en del av vem jag är nu.

Vi ser oss om i lägenheten, färgstarkt målad, gamla trägolv, högt i tak. Mattias Gardell flyttar på några böcker vid bordet där han sitter och arbetar, för att vi ska få plats. Han ska senare under dagen lämna in en vetenskaplig artikel till Cambridge-­universitetet och i högar på en lång rad framför datorn ligger ett 30-tal böcker han refererar till i den. Jo, han arbetar igen.

– Man har ju inte råd att vara sjukskriven! säger han beskt.

Men det är inte enda anledningen. Att forska, analysera, läsa och skriva är en livsnerv. Just nu studerar han hur fascistiska tankar uttrycks i populärkultur. Medan han fixar fika förklarar han:

– Vi odlar en föreställning om hur fascister ser ut, sedan andra världskriget. Min forskargrupp använder fascism som ett analytiskt begrepp, för det finns nästan inga som kallar sig fascister, de väljer andra begrepp. Samtidigt finns fascismens tankar hos radikala nationalister och deras språkbruk har kommit in i den breda fåran med anspråk på att bli en normerande kultur. Vi har fått ”sverigedemokratiska” som ett sätt att tala.

Mattias Gardell ser exempel i allt ifrån Bollywoodfilm till svensk dansbandsmusik. Och han ser en stor fara.

– Jag tror att fascism inom mainstream kommer att växa och ta makten med en suck. Vi är inte där, men jag tror tyvärr att risken för att det blir så är stor.

Fick lära sig gå

Mattias Gardell är professor i religionshistoria och han har aldrig tvekat att sticka ut hakan i kontroversiella frågor.

Han väcker debatt och han har dessutom prisats flera gånger för sin vetenskapliga forskning och sina fackböcker. De senaste åren har han även anlitats som utredare av regeringen.

Men den här hösten, 61 år fyllda, ger han sig in på ett nytt spår – som debutant i den skönlitterära genren. Inom ett par veckor utkommer hans kriminalroman ”Parabellum”, ett projekt han ägnat sig åt ”på fritiden” under och efter sin sjukskrivning.

Bakgrunden är stroken, som fick honom att tänka till rejält om vad som hänt med vården, i kölvattnet av utförsäljning, privatisering och vinstjakt.

En stroke skadar hjärnan. I Mattias Gardells fall drabbades framför allt lillhjärnan, vilket betyder att inga kognitiva funktioner tog skada. Däremot påverkades motoriken och balansen. Han fick lära sig gå och använda sina fingrar för att kunna skriva, på nytt. Han visar på sin dator hur stela fingrarna fortfarande är och hur det är en kamp att styra dem rätt.

Men han kom tillbaka.

– Jag mår efter omständigheterna bra! säger han med ett leende.

Klockan sex är han igång med skrivande varje morgon, tar en siesta efter lunch och kan jobba, nästan som vanligt. Men ändå inte. Mattias Gardell säger att stroken gett honom ett nytt perspektiv på sin egen gränslöshet, universitetsvärldens gränslöshet, att alltid jobba, aldrig ta ledigt. I dag sätter han ett tak på tio arbetstimmar per dag. Och han tackar nej till vissa uppdrag för att ha mer tid för sin familj.

– Att leva med döden får en att upptäcka livet. Jag uppskattar mer i det lilla, hur solen faller på träden, njuter av att promenera i Årstaviken. Jag njuter! Jag läser, jag tar mig tid att göra det jag vill, jag sorterar bort. Varje dag 6–12 stänger jag av e-posten, den ska inte vara på hela tiden! Att leva sida vid sida med döden, att inte veta om du kan resa dig upp i morgon, gör att livet träder fram mycket mer levande, gnistrande. Jag älskar att leva, älskar min hustru, mina barn och barnbarn, jag vill vara del av politiska kamper. Jag vill hänga på i 40 år till!

Vårdmötet blev en chock

På sjukhuset, och senare vårdhemmet, mötte Mattias andra strokepatienter som drabbats av sådant som ansiktsförlamningar, mist talförmågan och som inte kände igen sina anhöriga.

– Jag förstod vilken tur jag haft! 40 procent av min hjärna slogs ut, 68 miljarder hjärnceller – men inga kognitiva funktioner. Jag kände igen alla mina närstående! Det är väl den stora skräcken, rädslan som har kommit efteråt, att jag ska få en stroke till och att livet inte ska bli värdigt, att jag ska bli en grönsak.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Han tystnar. Låter orden sjunka in.

Men tar ett djupt andetag och fortsätter. Och när han väl börjat prata om sin bok, politik och sin egen erfarenhet rinner orden ur honom med lätthet.

Att möta svensk vård 2019 blev något av en chock för Mattias Gardell. Visst hade han hängt med, läst reportagen om de olika skandalerna, vinsterna som placerats i skatteparadis och personalen som larmat om sin arbetssituation. Ändå känner han idag att han inte hade tagit in fullt ut vad som hänt, förrän han själv behövde vården. Han hade inte förstått ”vårdvalets” konsekvenser, att du själv när du är väldigt sjuk ska ta reda på vem som kan ge dig den vård du behöver. Att det finns vårdcoacher som alltså inte ger någon vård, men som behöver ägna sig åt att guida sjuka i att göra val. Att det går att köpa sig förbi köer. Och att priset för miljarderna som flugit iväg i vinster innebär vad Mattias Gardell kallar en vårdstöld som lett till att vårdköerna växer så att människor faktiskt dör.

Redan på vårdhemmet började han, parallellt med sin sjukgymnastik, att läsa på. Insåg att bara strokevården kostar Sverige 16 miljarder om året att hantera, att det finns en massa vinster att göra.

– Vården är en guldgruva för privata aktörer, konstaterar han.

Vill nå ut bredare

Det gick långsamt till en början. Tröttheten var enorm. Han känner fortfarande av den, skillnaden mellan sömn och vaken tid har blivit mindre. Men hjärnceller återskapas och gamla hjärnceller kan lära sig nytt. Och Mattias fann snart en uppsjö av texter att sluka, om hjärnan, vård och ekonomi:

– Har man forskarinlogg som jag, kommer man åt de riktigt intressanta vetenskapliga artiklarna om konsekvenserna av utförsäljningen av vården.

Mattias Gardell hittade, förutom de vetenskapliga texterna, också ett stort antal grävande reportage, som var riktigt bra – och han ställde sig frågan: hur kan detta ha skett och vi har fått informationen – utan att det blivit uppror? Snart väcktes en lust att skriva. Men under den första tidens motorikträning blev all text liksom trasig. Fingrarna lydde ju inte. Så att skriva vetenskapligt var uteslutet.

– Jag funderade över en dokumentär eller en episk berättelse över generationer, men landade i en deckare, en genre jag själv är svag för. Jag brukar läsa kriminalromaner varje kväll innan jag somnar, man blir underhållen, slappnar av, ler och somnar. Varför det ska kallas fulkultur, det som många gillar, förstår jag inte!

Bakom valet att skriva en kriminalroman fanns också en önskan att nå ut bredare, till dem som kanske inte läser fackböcker så ofta, och definitivt inte vetenskaplig litteratur.

– Berättelsen sökte sin form. Det säger ju alla författare, men det har faktiskt varit så. När Edda, min fru, frågat hur det ska gå för olika karaktärer i boken har jag inte alltid kunnat svara. Ibland har de förvånat mig, när de sagt eller gjort oväntade saker, visat en ny sida av personligheten.

Resultatet blev en politisk thriller, som utkommer om någon vecka. Den utspelas efter att en kändispolitiker och framgångsrik vårdföretagare hittas avrättad i centrala Stockholm. Mordet blir upptakten till en serie våldsbrott med rituella inslag som kulminerar påsken 2019, den kristna försoningshögtid då människans skulder ska lösas. Men inget är glömt. Inget är förlåtet.

Och samtidigt som mordet ska utredas får kriminalkommissarie Arne Johanssons pappa Folke en stroke. Ja, ni fattar. Mattias Gardell har vävt in sin erfarenhet av stroke, vård, rehabilitering, religionsvetenskap – och politisk analys. Allt är fiktion, alla karaktärer fiktiva – men inget av det som handlar om vården är påhittat. Det bygger på den egna erfarenheten, studier och intervjuer med andra patienter och vårdpersonal. Men boken är också genomsyrad av de insikter han fick om livet, relationer och kärleken, genom sin sjukdomstid.

– Det är roligt att skriva och att berättelsen söker sin framställningsform, men en bra bok måste vara grundligt researchad. Du kan inte skriva trovärdigt annars, om varken händelseförlopp eller vad som driver människor.

En anledning till att Folke i boken fick stroke var att hans hjärtmedicin var fel. Fel sort, fel dos, fel kombination. Trots att han själv misstänkte det och ringde flera gånger till vårdcentralen fick han ingen ny provtagning. Precis så var det för Mattias. Vi pratar om en rad andra händelser i boken som liknar hans erfarenhet av vården, men han vill tona ner parallellen till sig själv. Mycket annat bygger på intervjuer – men han upprepar att alla incidenter kopplade till vården är sådant som faktiskt hänt.

– Osthyveln har blivit ett sätt att spara pengar. Pengarna som ska gå till vården försvinner till skatteparadis. Vi har sådana underskott att vi friställer läkare och vårdpersonal trots att behoven är stora. Friställer och hyr in, vilket blir ännu dyrare. Operationer ställs in, köerna växer, vård efter behov ersätts med vård efter förmåga att betala.

Han skakar på huvudet.

Vårdskandalerna är en fond

Allt detta finns som en fond i boken till det mord två polis­kommissarier är satta att lösa – och en rad våldsamma händelser som utspelas därefter, som alla på något sätt har kopplingar till vården.

Jag kan inte låta bli att fråga hur Mattias Gardell tänker kring våld och vårdskandaler.

– Privatiseringen av vården är redan våldsam och har lett till att människor dör i onödan. Det visade sig också nu, under pandemin, med stor överdödlighet bland våra äldre och i utsatta områden. Utförsäljningen medförde att vi inte stod rustade.

Men mot bakgrund av sådant som att ANC en gång stämplades som terrorister, antar jag att du funderat på var gränsen går. Finns det situationer då det är rätt att tillgripa våld?

– Jag grubblar naturligtvis över det. Mitt forskningsfält är religion, politik, rasism och våld.

– Men min roll är forskarens, och nu författarens. Jag beskriver verkligheten, analyserar problem, försöker förklara, men  låter läsaren dra sina egna slutsatser – jag tycker om att människor tänker själva. Jag skriver ingen på näsan. Men visst finns det situationer då jag har förståelse för att människor behöver beväpna sig för att försvara sina intressen.

Blottar sig

En av förhandsläsarna av Parabellum är författaren Jan Guillou, som sammanfattar den: ”En gedigen thriller om korruptionen och vårdskandalerna. Smart. Ögonöppnande. Det var på tiden att någon skrev sådant deckarförfattarna bara säger att de skriver.”

– Jag hoppade högt när jag läste det, blev skitglad! Vi håller inte med varandra om allt politiskt, faktiskt totalt motsatta i vissa debatter. Men jag respekterar Jan Guillou, för att han konsekvent tagit ställning för utsatta och förtryckta även när det inte varit opportunt.

Att boken snart kommer ut känns pirrigt på ett nytt sätt.

– Man blottar sig som skönlitterär författare, så jag känner mig närmast spattig. Men framför allt är jag glad över att jag upptäckt hur roligt det är att skriva skönlitterärt. Jag har hittat ett nytt verktyg för att förmedla resultat från komplicerade forskningsområden där jag tycker att jag har något att säga. Tanken är att detta är första delen i en trilogi. Sedan har jag idéer på flera böcker efter det! 

Tre snabba frågor

Din bror Jonas Gardell är en av Sveriges mest kända författare. Siktar du på att utmana honom?

– Nej! Han skriver sina grejer, gör även film och revy, jag skriver mina. I och för sig skulle jag också vilja göra film någon gång. Jag är stolt över min lillebror, han är jätteduktig! Men det är också skönt att vi inte är kloner av varandra. Jag tror inte att mina böcker har utsikter att bli folkkära på det sättet. Men jag tycker att det är intressant att Jonas och Mark blivit så folkkära, två bögar, det visar att allt inte är värre än förr. Det tycker jag är kul!

2009 var du den första mottagaren av Jan Myrdals Leninpriset. Andra har tackat nej. Hur tänkte du?

– Det var jätteroligt! Jag är inte leninist och inte maoist. Jag har fått en medalj av kungen också, att jag tog emot den gjorde mig inte till rojalist heller. Jag tycker att man kan avskaffa monarkin, eller återgå till valmonarki. Jag har fått fler priser för mina böcker och jag tycker att det är hedrande. När Sovjetunionen fanns och det ursprungliga Leninpriset delades ut till personer som Bertolt Brecht, Angela Davis, Pablo Picasso och Nelson Mandela hörde jag inte samma borgerliga personer klaga. Jag har ingen större respekt för den typen av opportunistiskt trams.

Du är frihetlig socialist. Vad betyder det?

– Att jag gärna vill kombinera största möjliga frihet med största möjliga solidaritet och egendomsgemenskap. Jag tror att full frihet utan socialism innebär att de starkare äter de svagare. Och att socialism utan frihet blir ett auktoritärt samhälle där makten dikteras uppifrån. I det samhället skulle jag inte vilja leva. För mig är det en basal politisk utgångspunkt. Men hur man ska förverkliga det – det vet jag inte riktigt.

PRENUMERERA PÅ NYHETSMAGASINET ETC

Den här artikeln kommer från Nyhetsmagasinet ETC
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.

Vem är Mattias Gardell?

Ålder: 61 år

Familj: Fru, nio barn/bonusbarn och nio barnbarn.

Bor: Hyresrätt på Södermalm i Stockholm.

Jobb: Professor i religionshistoria. Hans avhandling, ”Countdown to armageddon” (1995), behandlar svart nationalistisk islam i USA med fokus på den afroamerikanske ledaren Louis Farrakhan och dennes organisation Nation of Islam.    

Sedan 2006 är han innehavare av Nathan Söderbloms professur i jämförande religionsvetenskap vid Uppsala universitet och vetenskaplig ledare för Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism vid Uppsala universitet.

Har bland annat varit utredare åt regeringen om våldsbejakande extremism.

Politisk hemvist: Frihetlig socialist. En av initiativtagarna till och språkrör för den svenska föreningen Ship to Gaza.

Aktuell: Romandebuterar med kriminalromanen ”Parabellum”, som utkommer på Leopard förlag i oktober. Har tidigare utkommit med tio fackböcker. Den senaste var ”Raskrigaren: seriemördaren Peter Mangs”, 2015.