Kommentar / Linn Spross.

2015-11-05 19:00
Stefan Ingves. Bild: Claudio Bresciani/TT
Stefan Ingves.

Minus är ett oroande tecken

Det verkar svettigt att vara ekonom på Riksbanken i dessa dagar. Jag föreställer mig långa möten i ett mörkt konferensrum. Rader med kostymklädda män som noggrant studerar kalkyler, kliar sig i huvudet. ”Vad ska vi göra? Vad vi än gör kommer vi få en jävla massa kritik.”

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per vecka. Avsluta när du vill.

De har det inte lätt. Den 28 oktober meddelade Riksbanken att reporäntan skulle behållas på -0,35 och att man köpt statsobligationer för 65 miljarder kronor. Kritiken mot Riksbanken har varit hård och omfattande en längre tid. I tidningen säger professorer att minusräntan bäddar för finanskriser, LO-ordföranden menar att prognoserna är felaktiga. Inflationsmålet på två procent har blivit utskällt från alla möjliga håll.

Det är lätt att kritisera Riksbanken, denna institution som ska vara garantin för en stabil ekonomi. 1993 infördes ett inflationsmål, för att undvika den situation som uppkom under nittiotalskrisen. Genom räntestyrningar ska efterfrågan kunna kontrolleras, och därigenom konjunktursvängningar. Idag är situationen en annan än i början av nittiotalet. Nu är det inte hotet inflation, utan deflation. En allt för låg konsumtion och prisutveckling. Riksbanken verkar ha misslyckats. Det var ju de som skulle se till att allt var bra. De hade ju lovat, faktiskt.

Uttalandena från Riksbanken symboliserar inte direkt stabilitet. Det finns en dubbelhet i dessa. Uttalanden andas en optimism, ord om att ekonomin är på väg upp. Att den av Riksbanken förda penningpolitiken har stärkt konjunkturen och att arbetslösheten är på väg ner. Allt verkar således vara på fast kurs framåt. Skönt att höra. Men trots denna optimism finns den där, minusräntan. Ett försmädligt minustecken som signalerar att allt inte alls är bra, att omständigheterna är exceptionella. Läser man längre blir också tonen i uttalandet ett annan. Riksbanken menar att det finns en ”fortsatt osäkerhet kring styrkan i den globala konjunkturen”. Man är beredd att vidta mer drastiska åtgärder om läget försämras, med ytterligare räntesänkningar och genom att köpa ännu mer värdepapper. Så allt är alltså lugnt men samtidigt inte.

Det sades att Marx gjorde en comeback i och med förra finanskrisen. Att ekonomer blev medvetna om det ekonomiska systemets instabilitet. Vi lever i en tid där ekonomin allt mer framstår som något slags väsen eller varelse. Som är sjuk, behöver stimuleras, vaggas och vyssjas för att inte spåra ur. Som en bekant som har varit nedstämd en längre tid och eftersom ingenting verkar hjälpa börjar man undra om det är något allvarligt fel. Riksbankens uttalanden styrker att det rör sig om saker som är bortom kontroll. Den globala konjunkturen rår ingen människa på.

I dessa tider skulle Marx kunna fungera terapeutiskt för de ekonomer som sliter med att få kurvor att gå ihop och prognoser att stämma. En tröst för tigerhjärtan finns i insikten om kapitalismen är ett ekonomiskt system som är motsägelsefullt och som bäddar för kriser. Det är inte ditt fel.