ANALYS.

2015-11-05 15:00
Sju riksdagspartier, alla utom V och SD, presenterade nyligen en migrationsöverenkommelse. Vissa, exempelvis KD, menar att åtgärderna kommer minska kostnaden för flyktingmottagandet. Bild: Vilhelm Stokstad/TT
Sju riksdagspartier, alla utom V och SD, presenterade nyligen en migrationsöverenkommelse. Vissa, exempelvis KD, menar att åtgärderna kommer minska kostnaden för flyktingmottagandet.

Handlar volymdebatten verkligen om invandring?

Allt fler vill prata om invandringens volymer. Både liberala Expressens ledarsida och flera av socialdemokratiska tidningen Tidens analytiker, och många med dem, tycker att vi bör prata om hur många människor Sverige kan ta emot. Men hur vet vi det? Ekonomisk teori kan hjälpa oss förstå vad detta egentligen handlar om.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per vecka. Avsluta när du vill.

Läs också: Två teorier om invandringens kostnader

Två närliggande frågor hänger här ihop: Vad kostar invandringen? Och kan invandring skapa arbetslöshet? Trots den politiska debattens evigt höga tonläge finns det inget enkelt svar på dessa frågor utan det handlar om teorier – oavsett om man är vänster, höger eller mitt emellan. Liksom tidigare har påpekats kan det här vara värt att påminna om att invandringens ”kostnader” är, per definition, ingenting annat än kostnader för brister i den ekonomiska politiken. Det vill säga den ekonomiska politik som inte lyckas sätta nya och gamla invandrare i arbete, eftersom det är arbetslöshet och dess följder som orsakar de huvudsakliga kostnaderna man brukar tillskriva ”invandringen”, när man räknar på detta.

Forskarna är inte överens

Nästa fråga blir då varför det finns arbetslöshet. Man skulle kunna tro att forskarna skulle vara överens om den stora orsaken efter att ha debatterat detta i kanske 100 år. Tyvärr är de inte ens nära. Olika teorier och underliggande delteorier debatteras flitigt år ut och år in. Förenklat kan de flesta teorierna delas upp i två stora kategorier: Teorityp 1 menar att arbetslösheten främst styrs av villkoren för arbetslösa och anställda. Teorityp 2 menar att efterfrågan i hela samhällsekonomin är den avgörande förklaringen.

Teori 1: Minska bidragen

Enligt teori 1 kan staten främst sänka arbetslösheten genom att hålla nere a-kassan och/eller satsa på arbetsmarknadsutbildning. Förenklat ska detta enligt teorin förbättra flexibiliteten på arbetsmarknaden och därigenom sänka arbetslösheten. Variationer i efterfrågan har enligt denna teori endast tillfällig inverkan på arbetslösheten men ingen effekt alls på lång sikt. Långa perioder av hög arbetslöshet i hela samhället beror främst på låg flexibilitet på arbetsmarknaden, höga bidrag, tröga fackföreningar etcetera. I praktiken arbetar alla riksdagspartier idag utifrån denna teori.

Teori 2: Öka efterfrågan

Denna teori utgår från en helt annan världsbild. Enligt denna skapar marknadsmekanismerna på arbetsmarknaden och den övriga ekonomin återkommande inslag av hög arbetslöshet. Staten måste därför till och från pressa ner arbetslösheten genom att hålla uppe efterfrågan i samhället, till exempel genom expansiv finans- och penningpolitik. Hög arbetslöshet i hela samhället under långa tidsperioder beror enligt denna teori främst på svag efterfrågan, för få investeringar och liknande.

Dessa teorier prövas gång på gång i empiriska analyser men som ofta inom samhällsvetenskapen är det otroligt svårt att bevisa något fullständigt. Kan invandring höja arbetslösheten? Fler arbetssökande innebär att det vanliga statistiska måttet på arbetslöshet ökar. Men om det råder brist på rörmokare och det invandrar rörmokare kan detta snarast förbättra arbetsmarknaden och samhällsekonomin.

Vad som händer på längre sikt och varför finns det dock inget enkelt svar på. Även detta beror på teori. Och inte minst vilken politik regeringen för.

På ett mer övergripande plan kan man superförenklat beskriva det som att teorityper av variant 1 i regel menar att fler arbetssökande kan medföra en tillfällig ökning av arbetslösheten. Därefter ska dock arbetslösheten sjunka tillbaka till tidigare nivå. Marknadsmekanismerna på arbetsmarknaden kommer lösa det, givet att inte a-kassan eller skatterna höjts eller liknande.

Enligt teorityp 2 riskerar ofta fler arbetssökande leda till mer långvarigt ökad arbetslöshet – eller det finns i varje fall ingen garanti för att arbetslösheten går ner igen per automatik. Men anhängarna av denna teori brukar argumentera för att den moderna kapitalismen är instabil i sig själv. Förr eller senare kommer en finanskris eller störning och skapar hög arbetslöshet, eftersom det är så samhället funkar – om man ska tro teorin. Enligt denna teori måste därför ändå ansvaret läggas på politikens förmåga att undvika chocker och hålla uppe efterfrågan, i den mån politiken förmår detta.

Ingen av teorierna menar att den höga arbetslösheten som många rika länder haft de senaste 20 åren kan förklaras av stor invandring. Snarare argumenterar många forskare för att om de invandrare som idag är arbetslösa inte skulle vara här, så skulle bristande flexibilitet (teori 1) eller för låg efterfrågan (teori 2), förr eller senare tvingat ut infödda i arbetslöshet istället.

Ska man drista sig till att försöka sammanfatta nationalekonomins synsätt blir det ungefär: Invandringen kan på kort sikt medföra olika typer av kostnader för offentlig sektor, om inte annat i form av administration. Under normala omständigheter är detta relativt ointressant. En normalfungerande stat med egen valuta och penningpolitik kan inte få slut på pengar. Antingen kan staten höja skatten eller så kan låna av Riksbanken (”trycka pengar”). Hur detta påverkar samhällsekonomin är i sin tur också en fråga om teorier. Oavsett är det viktiga hur både invandringen och politiken påverkar samhället på längre sikt.

Lösningen på de problem som många påstår hänger ihop med invandring bör i så fall inte sökas i invandringen. Antingen ska det sökas i skatter och bidrag. Eller i finans- och penningpolitikens inriktning. Möjligen i båda.