Debatt. .

2020-10-21 04:14
Alexej Manvelov som Teddy, Gustav Lindh som Niko, Sandra Stojiljkovic som Linda och Milan Dragisic som Bojan i TV4/C More-serien ”Top dog”.  Bild: Senhay Berec/Cmore/TV4
Alexej Manvelov som Teddy, Gustav Lindh som Niko, Sandra Stojiljkovic som Linda och Milan Dragisic som Bojan i TV4/C More-serien ”Top dog”.
Puffetikett
Dagens ETC

Varför orkar ingen bry sig när jugoslaver blir skurkar?

Porträttera oss som skurkar om ni vill. Men gör det åtminstone trovärdigt, det blir så tråkigt annars. Aida Zekic har sett tv-­serien ”Top dog”.

Mina onsdagskvällar är numera reserverade för ”Top dog”, ett svenskt kriminaldrama som är på marginalen mer intressant än uppsjön av tv-adaptioner i samma genre. Författaren Jens Lapidus kärntrupp är på plats: arvtagarna, juristerna, kåkfararna, juggarna.

I vanlig ordning reagerar jag inte på efternamnens ic-ändelser, som numera är ett signum för den undre världen. Det är ingen större förolämpning mot ett folk som kämpar med långt värre problem på hemmaplan. Vi vars efternamn slutar på ic ser oss själva snarast som offer för de kriminella. Därför bor vi här i Sverige.

Det är vid förnamnen jag sätter min gräns. De smyger sig in i tv-rutan, Emilian och Mrado, bokstavskombinationer som för ett svenskt öra klingar jugoslaviskt men som en Balkantunga knappt kan uttala. Skådespelarna, som i övrigt gör ett oklanderigt jobb, kämpar med trovärdigheten. Den enda som faktiskt kan språket spelar apatisk och har därför inte enda replik. Slappt, men gångbart.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Det bor hundratusentals svenskar i Sverige som har direkt påbrå från det forna Jugoslavien. Länge tillhörde vi de allra största invandrargrupperna. Vi är politiker, fotbollspelare, kockar, byggarbetare, och skådespelare förstås. Vi finns överallt. Så varför orkar ingen bry sig?

Det är vårt eget fel. Fördomarna om jugoslaverna har levt och frodats i Sverige sedan 60-talet, men de påverkar oss inte till den grad att vi orkar säga ifrån. Ingen trakasserar oss i kollektivtrafiken, men många drar skämt på vår bekostnad. Om kedjerökande, alkholiserade enfaldingar som är grannar idag och fiender imorgon.

Vi skapade stereotypen själva. Inte för att den stämmer, utan för att vi inte är kapabla till ett bättre skämt. 80- och 90-talisterna som växt upp i Sverige reproducerar ihärdigt jugge­schablonen i ett desperat försök att upprätthålla det humoristiska arvet från våra föräldrar.

Humorn på Balkan är cynisk, skarp och sker ofta på egen bekostnad. Men den är helt beroende av en skicklig språkförmåga som ingen av oss längre besitter. Därför blir Adidasskurken ett enklare grepp.

Den svenska publiken kommer aldrig att få ta del av den exjugoslaviska komiken, den går bara inte att översätta. Så jag förlåter er deckarförfattare och tv-producenter, vi får stå vårt kast. Porträttera oss som skurkar om ni vill. Men gör det åtminstone trovärdigt, det blir så tråkigt annars.