Debatt. .

2014-02-28 11:06
Vi behöver inte en vidare upphöjning av arbetslivet framför omsorgsarbetet, skriver Hanne Martinek. Bild: Stock Xchng
Vi behöver inte en vidare upphöjning av arbetslivet framför omsorgsarbetet, skriver Hanne Martinek.

Problematiskt om mamma-ideal

En upphöjning av ­arbetslivet framför omsorgsarbetet resulterar i ytterligare motstridiga krav på kvinnor, skriver Hanne Martinek, doktorand i statsvetenskap vid Uppsala Universitet.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Jens Spendrups uttalande om kvinnors inkompetens som orsak till deras frånvaro i näringslivstoppar har blåst liv i en gammal debatt. Frågan som ställs är: Om det inte är kvinnors inkompetens som leder till den skeva könsfördelnigen i näringslivets mäktigaste positioner, vad är då orsaken? Svaren är många, men ett problem som lyfts fram allt oftare är ett förlegat mamma-ideal som håller tillbaka kvinnor med barn. Kraven på att vara den perfekta mamman är alltså det som leder till kvinnors underrepresentation i näringslivstoppar enligt denna argumentationslinje.

Även om jag håller med om att detta ideal finns och att det påverkar kvinnors karriärmöjligheter negativt, så är sättet som diskussionen förs på djupt problematisk. Många gånger bygger den på en dualism mellan moderskap och ”resten av livet”. Denna indelning sitter så djupt att även de som är positivt inställda till ett liv med barn betecknar valet att få barn som irrationellt, ja till och med idiotiskt, för att det betyder att välja ”ofrihet, oro och bundenhet” (Ann Heberlein i DN, 2014-01-13). När argumentationen syftar direkt till jämställdhet på arbetsmarknaden så hittas förklaringen för kvinnors underrepresentation i högre positioner i att kvinnor prioriterar fel: de väljer fortfarande ofta ”det lilla livet hemma på bekostnad av det stora livet därute” (Gina Gustavsson i Svensk Tidskrift, 2014-02-21).

Det som stör i denna bild är både nedvärderingen av omsorgsarbete och uppvärderingen av arbetslivet. Omsorg är någonting djup mänskligt, någonting som vi alla behöver få och ge i olika skeden av livet – oberoende om vi är män eller kvinnor, om vi har barn eller inte. Problemet är inte att ­kvinnor ägnar sig åt att balansera familjeliv och yrkesliv, utan de många papporna som undviker omsorgsarbetet. Och att engagemanget i omsorg straffas så tydligt på arbetsmarknaden.

Uppvärderingen av arbetslivet är lika tydlig: Där finns äventyret, självförverkligandet, det stora och viktiga. Så kan det faktiskt vara, ett jobb kan ge livet mening. I ljuset av det system som vi lever i har jag dock svårt att acceptera bilden av arbetsmarknaden som en sfär som mest andas frihet och äventyr. Vi är inte fria på arbetsmarknaden. Vi är (nästan) alla i hög grad beroende av att sälja vår arbetskraft för att kunna leva ett liv utan fattigdom. Familjen kan kännetecknas av ojämlikhet och beroende. Men bilden av arbetslivet som dess motsats, som frihetens arena, fungerar inte. Tyvärr, vi är inte fria där heller.

När vi tittar på utvecklingen sedan 70-talet är det tydligt att kvinnor har blivit allt mer engagerade i arbetslivet. Det som inte ökar på samma sätt är mäns engagemang i omsorgsarbete. Vi behöver inte en vidare upphöjning av arbetslivet framför omsorgsarbete som resulterar i fler motstridiga krav på kvinnor. Det vi behöver är en modell som ger mer rum och tid till andra ting utanför arbets­livet för alla.

Hanne Martinek 
Doktorand i statsvetenskap vid Uppsala ­Universitet. Skriver en avhandling om välfärdsstatens påverkan av mödrars ekonomiska situation i Sverige och Tyskland.