Debatt. .

2014-02-21 05:08
Läkare Utan Gränsers personal hjälper en skadad man i flyktinglägret vid flygplatsen Mpoko i huvudstaden Bangui.  Bild: William Daniels
Läkare Utan Gränsers personal hjälper en skadad man i flyktinglägret vid flygplatsen Mpoko i huvudstaden Bangui.

"Mördandet måste få ett slut"

Internationella insatser för att skydda civilbefolkningen i Centralafrikanska republiken har misslyckats totalt. FN:s säkerhetsråd och givarländer måste nu göra allt för att få till stånd ett omedelbart stopp på de fruktansvärda övergreppen mot civila, se till att befolkningen beskyddas liksom även sätta in massiva humanitära hjälpinsatser, skriver Läkare utan gränsers generalsekreterare Johan Mast.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

I humanitära kriser som ingen – eller få – känner till kommer människor i nöd med största sannolikhet att få mindre hjälp. Medieskugga och politiskt ointresse gör att hjälpen ofta kommer försent. Flera katastrofer kunde ha förhindrats eller blivit mindre omfattande om de uppmärksammats i tid. Centralafrikanska republiken är ett ännu ett tragiskt exempel på just detta.

De extrema våldsamheter mot civila och riktade attacker på minoritetsgrupper som vi nu ser är bevis för att de internationella ansatserna att skydda befolkningen i landet totalt har misslyckats. Det krävs en politisk lösning nu, inte om en månad eller om ett halvår. Varje dag bevittnar vi grymheter och övergrepp, mitt framför ögonen på det internationella samfundet. Att inte reagera är ett avsiktligt svek mot civilbefolkningen i Centralafrikanska republiken.

Krisen i Centralafrikanska republiken har i åratal lämnat miljontals människor i nöd, och gått omvärlden nästintill obemärkt förbi. I en rapport från i höstas visade det sig att endast 0,6 procent av de tillfrågade svenskarna nämnde Centralafrikanska republiken när de fick frågan om var i världen det enligt deras uppfattning rådde humanitära katastrofer.

Även om krisen uppmärksammats betydligt mer på senare tid är bristen på engagemang bland de politiska ledarna i FN:s säkerhetsråd chockerande. Även inom Afrikanska Unionen och de afrikanska länderna görs alldeles för lite för att få stopp på det pågående våldet som bokstavligen håller på att splittra landet.

Min kollega Emilia Alfonzo Rodriguez arbetade nyligen som läkare i huvudstaden Bangui under våldsamheterna och beskriver läget som kaotiskt. Det var svårt att jobba i en så instabil situation. Det var skottlossningar varje dag. Jag jobbade i ett tält som vi hade byggt upp utanför sjukhuset. När situationen blev för farlig fick vi gömma oss i operationssalen som hade tjocka väggar. Vi var tvungna att lämna patienter med frakturer som låg i sträckbänk i tälten. Det gjorde ont i mig, berättar Emilia.

Vid oräkneliga tillfällen har lokala ledare, religiösa ledare och vårdpersonal från Läkare utan gränser handgripligen tvingats ingripa när beväpnade män attackerat och hotat att döda patienter. I de åtta områden där vi arbetar gömmer sig över 15 000 människor i sjukhus, kyrkor och moskéer och vågar inte lämna dem på grund av rädslan att dödas av beväpnade grupper. På flera av dessa gömställen har vi öppnat kliniker, eftersom människor är för rädda att ta sig till sjukhuset för vård, även om det inte ligger mer än några hundra meter bort.

Det är inte enbart det ökade våldet som lett till en allt svårare situation i landet. Avsaknaden av humanitära hjälpinsatser är också påtaglig. Insatserna i huvudstaden Bangui har varit extremt otillräckliga och i resten av landet näst intill obefintliga. Det saknas vatten, mat och tak över huvudet. I Bangui lever 100 000 flyktingar under usla förhållanden bara några hundra meter från landningsbanan på den internationella flygplatsen Mpoko. De måste klara sig på mindre än fyra liter vatten per person och dag och den sanitära situationen är fruktansvärd.

Trots dagliga säkerhetsincidenter finns Läkare utan gränser på plats med 2 240 internationella och lokalanställda medarbetare på 16 platser i landet. Detta är beviset på att humanitära hjälpinsatser trots allt är möjliga.

Politisk vilja att ingripa i en kris är alltid avgörande och organisationer som Läkare Utan Gränser kan endast lindra symptomen, men inte lösa grundproblemen. Våra fältarbetare är våra ambassadörer, våra öron och ögon där ute i världen. När de slår larm, som nu i Centralafrikanska Republiken, måste omvärlden agera.

Johan Mast, generalsekreterare i Läkare utan gränser