Debatt. .

2014-05-08 11:56
När SVT sänder underhållningsprogram som Draknästet, där riskkapitalister budar på entreprenörers idéer, ser debattören Daniel Ericsson det som en del i ett led där där entreprenörskapets diktatur brer ut sig över Europa.  Bild: Jonas Ekströmer/TT
När SVT sänder underhållningsprogram som Draknästet, där riskkapitalister budar på entreprenörers idéer, ser debattören Daniel Ericsson det som en del i ett led där där entreprenörskapets diktatur brer ut sig över Europa.

Entreprenörskapets krigsmaskineri

Politiker och forskare lyfter fram entreprenörskapet som något självklart och eftersträvansvärt i livet. Men vad är det egentligen för värden som hyllas? undrar Daniel Ericsson, docent i företagsekonomi vid Linnéuniversitetet.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Det sveper en krigsmaskin över Europa, väloljad och in i minsta detalj finjusterad för sitt ett och enda syfte: att upprätta entreprenörskapets diktatur – ett herravälde inom vilket entreprenörskap inte bara ses som det självklara, utan också det rätta och riktiga, för att inte säga moraliskt överlägsna. Denna krigsmaskin ställer en armé av entreprenörskapsivrare på fötter redo att ta strid med de som skulle komma på tanken att motsätta sig diktaturens egenmäktiga rätt att lägga sig under det ena territoriet efter det andra. Och likt en trojansk häst nästlar den sig in i våra liv och in i våra medvetanden; den koloniserar oss bit för bit, bryter ned vårt motstånd och får oss att omhulda entreprenörskapet som vore det vad livet ytterst har att erbjuda.

Så brukar jag tänka om entreprenörskap när den ena politikern efter den andra utan att darra på stämman sjunger entreprenörskapets lov; när näringsdepartementet år efter år med självklarhet annonserar nya regionalpolitiska satsningar för att främja entreprenörskap; när entreprenörer till synes utan annan yrkeserfarenhet än sitt eget företagande blir landshövdingar eller tar plats i statliga styrelser; när EU upphöjer entreprenörskapet till att vara en ”nyckelkompetens” för det livslånga lärandet; och när Sveriges Television sänder underhållningsprogram som Drak­nästet på bästa sändningstid.

Entreprenörskapets krigsmaskineri kommer också för mina ögon varje gång utbildnings-ministern driver frågan om ”entreprenörskap på schemat” från första klass, vilket det sedan ett par år tillbaka faktiskt är lagstiftat om. I den nya läroplanen, Lgr11, står att läsa: ”Skolan ska stimulera elevernas kreativitet, nyfikenhet och självförtroende samt vilja till att pröva egna idéer och lösa problem. Eleverna ska få möjlighet att ta initiativ och ansvar samt utveckla sin förmåga att arbeta såväl självständigt som tillsammans med andra. Skolan ska därigenom bidra till att eleverna utvecklar ett förhållningssätt som främjar entreprenörskap.”

Så långt in i våra liv har entreprenörskapets krigsmaskineri alltså nått, att till och med sjuåringarna ska rätta in sig i dess led. Blir du entreprenör, lille vän?

Som allra tydligast, och med högsta effektivitet, verkar dock detta maskineri inom universitetsvärlden, till vilken det står i ett intrikat symbiotiskt förhållande. Under teoretisk flagg producerar forskare de ideologiska argument som när och legitimerar maskineriet, samtidigt som det gentjänstvilligt spottar ur sig nya professurer, forskningsmedel och utbildningsprogram. Ett perpetuum mobile av entreprenörskap, helt enkelt – och för att sätta denna symbios i perspektiv: 1989 tillträdde Bengt Johannisson den första professuren i entreprenörskap i Lund; idag räknar Institutet för entreprenörskaps- och småföretagsforskning (ESBRI) in över 400 avhandlingar om entreprenörskap i sin så kallade kunskapsbank varav de 300 senaste skrivits de senaste tio åren.

Granskas dessa avhandlingar lite närmare slås man av att i princip allt tycks kunna göras till entreprenörskap, så länge viljan finns och fantasin räcker till. Och att viljan är stark och fantasin livlig, ja, det märks inte minst i de många texter där forskare försöker göra entreprenörskap till något större än att ”bara” vara en angelägenhet för ICA-handlare och begravningsentreprenörer. Entreprenörskap, kan man här höra, har att göra med den mänskliga existensen, det är en livsavgörande betingelse, en livshållning, en kunskapsteori, en filosofi, en pedagogik, en akt av tillblivelse.

En av dem som går allra längst i de grandiosa försöken att upphöja entreprenörskap från den barfotakapitalistiska myllan är entreprenörskapsprofessorn Chris Steyaert som i skrift efter skrift argumenterat för att entreprenörskap är en del av livet självt. I en av sina texter alluderar han på det gamla ordspråket att vinterns hela skönhet kan finnas i en enda snöflinga, och han konstaterar – på fullaste allvar – att entreprenörskap handlar om just det, skönhet. Och inte bara så: Entreprenörskap är det vackra i livet. Och i en annan text pläderar Steyaert för att entreprenörskap bör förstås – och praktiseras – som en form av messianism, om än utan en frälsare.

I ljuset av sådana annekteringsambitioner ter det sig inte alltför märkligt att entreprenörskapsforskare också gärna svänger sig med en krigisk vokabulär. Det talas om mobilisering och om att återta den plats i samhället som entreprenörskapet en gång hade – och det finns till och med forskare som manat sina kollegor att ta till vapen. Men vad är det som man tror sig strida emot? Vem eller vilka är fienden? Och vad är det egentligen, för att anspela på de religiösa övertonerna, för slags rike som skall återupprättas? Svaren löper i två distinkt olika men sammanflätade riktningar.

Först och främst riktas krigsmaskinen mot allt det som kan förknippas med byråkrati. Ordning, centralisering, hierarki, meritokrati och objektivitet framstår som röda skynken för entreprenörskapets krigsherrar, och varhelst krigsmaskinen drar fram ställs därför de byråkratiska principerna på ända för att ersättas av kaos, decentralisering, nätverkande, ”svågerpolitik” och subjektivt godtycke.

Staten som idé kommer därmed i skottgluggen, liksom alla de offentliga verksamheter som staten – än så länge – står garant för, varför entreprenörskapets generaler gärna allierar sig med de krafter i samhället som är ute efter att betvinga och desarmera statsapparaten. Till vapenarsenalen läggs så alltifrån nyliberala idéer om new public management till nationalekonomiska marknadsmodeller om perfekt konkurrens. Beställar-utförarmodeller, friskolereformer, outsourcing och utförsäljningar av allmännyttigheter fungerar alla som krigsmaskinens ideologiska förtrupper.

För det andra ställs krigsmaskinen in på att bekämpa de institutioner som på ett eller annat sätt fungerar regel- och normsättande i samhället. Särskilt utbildningssystemet och den abstrakta ”vuxenvärlden” får, företrädesvis i Bengt Johannissons skrifter, klä skott efter skott för att kväva de små barnens lekfulla spontanitet och kreativitet genom att dels utsätta dem för ett alltför disciplinerat och teoretiskt umgänge med böcker och siffror, dels uppfostra dem genom att sätta gränser. Så fostras inga entreprenörer, menar Johannisson, utan så fostras byråkrater. Entreprenörskap handlar om att få bejaka barnet inom sig, att passionerat få omfamna livet och att få gå sin egen väg, och därför måste, hävdar Johannisson, ifrågasättandet, provokationen och olydnaden lyftas fram både som ideal och praktik.

När krigsmaskinen rör sig i denna riktning framträder entreprenörskapets förlovade land som ett ungdomens rike; en plats för den som lyckats hålla sig kvar i tonårens upprorsstämningar, som inte behövt träna sig i impulskontroll och som inte låter någon annan auktoritet än det egna jaget diktera villkoren i livet. Entreprenörskapets infanteri får därmed något grundläggande infantilt över sig; där krigsmaskinen drar fram reduceras allt vad ”kultur” innebär till att stå i motsatsställning till det naturligt ursprungliga, till barnet och dess medfödda entreprenörskap.

När dessa två riktningar – den postbyråkratiska och den infantila – flätas in i varandra uppstår en mycket hård idéhistorisk legering, ett pansar för en i det närmaste oförstörbar krigsmaskin. Å ena sidan nyliberalism och Margaret Thatcher med sin TINA-retorik, There Is No Alternative!; å andra sidan Jean-Jacques Rousseau med sitt nyromantiska slagord Tillbaka till Naturen! Och under sådana paroller ställs vi inte bara mållösa inför krigsmaskinens framfart: De gör oss också fråglösa inför entreprenörskapet, dess mål, medel och mening.

Om krigsmaskinen får fortsätta att verka riskerar den att till sist göra oss tanklösa.

Daniel Ericsson 
Docent företagsekonomi Linnéuniversitetet Gästprofessor organisation och ledarskap Malmö Högskola