Debatt. .

2020-10-08 11:29
Foto: AP/TT
Puffetikett
Nyhetsmagasinet ETC

Belarus behöver vår solidaritet

Det är i arbetarrörelsen som de många människorna i Belarus har sina vänner. Inte hos svenska banker och storföretag.

Det skriver Belaruskännaren Nils Claesson, som efterlyser solidaritet och en kommitté för Belarus.

Belarus är nära. Utanför mitt fönster blåser vinden från Minsk. Den blåser som ett löfte och gör det möjligt att höra människors röster som vinden bär med sig om du lyssnar riktigt noga. Den blåser som ett löfte om att när många människor går samman och tar till gatorna och strejkar skakar en diktatur i grunden. Från mitt fönster på Hornsgatan går det nästan att höra ljudet av batonger som slås mot skallar och trampet av hundratusentals människors viljor. Människor som du och jag är förbannade i Belarus och möts av naket våld. Arbetare på traktorfabriken, studenter, IT-folk, lärare, sjukvårdspersonal säger ifrån.

För många har det ett pris. Inte bara ifråga om utslagna tänder och krossade revben men det kan innebära yrkesförbud eller exil.

Vinden från Belarus talar om att människor inte vill vara offer för makten. På gatorna utspelas scener som klippta ur filmer om revolutionen. Poliser lämnar in sina uniformer och säger upp sig. Äldre kvinnor sliter masken av beväpnande män. Bilderna på Youtube och sociala media är hjärtskärande. Maskerade män av dörrvaktsstorlek som slår ner kvinnor och går in i gymnasieskolor och arresterar ungdomar. Prygel och slag. Det ser ut som scener i HBOs ”The Handmaids Tale” fast det sker på riktigt och sker 80 mil från Stockholm i ett land som nästan har lika många invånare som oss. I ett land som stavar saker med kyrilliska bokstäver men på många sätt är likt Sverige. Folk i Belarus plockar svamp och går i skogen och har blommiga gardiner och hundar och katter och är inte ett dugg mera exotiska än skåningar. De tittar på tv-serier som ”Bron” och även på ”Tjernobyl” och människor reser och tar reda på saker. Den naivitet som fanns på sovjettiden är borta. Människor låter sig inte köpas längre av dollar, Marlboro och Big Mac.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Men Lukashenko kan aldrig begripa varför medelålders kvinnor sliter masken av beväpnande män. Han och den våldsapparat som han kontrollerar kan aldrig förstå varför helt vanliga arbetare blir del av en stor demokratisk rörelse. En rörelse utan synbarliga ledare.  Nej Lukachenko anar konspirationer från väst och syns hålla sin kalasjnikov.

Kampen att största diktaturen kan ta lång tid. Kanske fem eller tio år. Tänk på hur Solidarność förändrade hela Polen. Det som i Polen en gång började i augusti 1980 som en protest på ett varv och en strejk ledde med tiden till att hela det gamla systemet fick rivas. Men det tog tid. Det krävde solidaritet. Skriv det nu med stora bokstäver, solidaritet.

SOLIDARIET.

Jag minns hur den unga redaktionen på ETC publicerade texter från upproret i Polen 1980. Översatte flygblad och publicerade fotografier. Det var självklart då. Lika självklart borde det vara för oss idag att stödja kampen mot diktaturen i Belarus. Att vänstern och arbetarrörelsen sträcker ut en hjälpande hand. Det är också i arbetarrörelsen som de många människorna i Belarus har sina vänner. Inte hos svenska banker och storföretag. Inte hos Nordea och Handelsbanken. Det behövs det ett nationellt initiativ, att starta en kommitté för Belarus. Där har arbetarrörelsen och vänstern en naturlig roll.

Det är dags att återuppliva den fina tradition av solidaritetsarbete som finns i Sverige.

PRENUMERERA PÅ NYHETSMAGASINET ETC

Den här artikeln kommer från Nyhetsmagasinet ETC
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.

Nils Claesson 
Konstnär och en av grundarna av ETC, som har arbetat med projekt i Belarus.