Ledare. Linn Spross.

2017-07-25 03:00
1940-talets husmödrar ansågs behöva ett avbrott från sitt arbete och lämnade sin familj för att vila upp sig. Semestern skulle tillfalla alla, även de som inte hade en självklar arbetsköpare.  Bild: press
1940-talets husmödrar ansågs behöva ett avbrott från sitt arbete och lämnade sin familj för att vila upp sig. Semestern skulle tillfalla alla, även de som inte hade en självklar arbetsköpare.

Sex veckors semester för alla – inget som flumvänstern hittat på

En reform som har fallit i glömska är de statligt subventionerade semestrarna för husmödrar.

En gång i tiden var allt annorlunda. Det kan tyckas som ett banalt påstående men det är likafullt en påminnelse om att saker och ting går att ändra.
Att ingenting med nödvändighet inte går att förändra. Vi lever i tider då det oföränderliga framhålls som en slags evig sanning som begränsar politikens handlingsutrymme.
Allt är för dyrt, för svårt. På sin höjd kan man undvika att det går sämre. Ibland påminns vi om en svunnen tid.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Nyheten om att LO ska sälja sina semesterstugor för behövande kvinnor (”LO:s semesterstugor för kvinnor skrotas ”, arbetaren.se) var både en påminnelse om forna tiders ambitioner och på samma gång ett av tidens tecken att dessa ambitioner tömts ut.

Semesterhemmen byggdes på 1930-talet, nära vattnet i Nacka. Men verksamheten bär sig inte längre och husen kommer att hamna i privat ägo. Förmodligen kan de betinga ett högt pris då marken är mycket attraktiv. 

Själva idén om att behövande kvinnor ska kunna få en hygglig semester påminner om en tid då det här med semestern var någonting annat.
Då den var ett eftersträvansvärt socialpolitiskt mål. Semestern skulle tillfalla alla, även de som inte hade en självklar arbetsköpare.

En reform som har fallit i glömska är de statligt subventionerade semestrarna för husmödrar. Cirka en och en halv miljon kvinnor fick möjlighet att lämna sin familj för att få välbehövlig rekreation, en verksamhet som pågick i decennier. 

Husmoderssemestern kan tyckas chockerande radikal, att man på 1940-talet uppfattade hushållsarbete som likvärdigt med lönearbete, till den grad att husmödrarna ansågs behöva ett avbrott från sitt arbete och lämna sin familj för att vila upp sig.

Samtidigt blev det bekymmersamt med vem som skulle vikariera för henne. Att mannen och barnen skulle kunna klara sig själva bedömdes som föga troligt och bäst blev det om ogifta kvinnor kunde rycka in. 

Oavsett om husmoderssemestern kan betraktas som feministiskt radikal eller ej så visar den på en slags politiskt vilja.
Jag undrar hur det skulle vara idag, om någon politiker lade fram förslaget om statliga subventioner så att alla fick möjlighet till ledighet utanför hemmiljön. Förmodligen att det är alldeles för dyrt. För svårt. ”En fin tanke, men ... ”

I politikens värld går det snabbt att ogiltigförklara somligt som en omöjlig utopi.
Drömmen om en fungerande sjukvård får stå tillbaka för att vinstintresse tydligen måste finnas. Då är historien en tröst. Om något gick förut kan det gå igen. 

En annan tröst är tidens tecken på att muren av omöjligheter börjar att spricka. Sex timmars arbetsdag är på tapeten igen. Jag började skriva en avhandling om arbetstidsförkortning för fem år sedan. Då var det väldigt tyst om saken.

Idag verkar det spira så smått igen. Debattartiklar och reportage, försök på sex timmars arbetsdag inom vårdarbetet, allt detta kändes föga troligt för fem år sedan. Att en opinon för börjar vakna till liv igen är av yttersta vikt för att något ska hända. 

Politik handlar om ambitioner att förändra. Annars tjänar politiken inget till. Det handlar om att fastställa förbättringar som någonting annat än en lyx man unnar sig.

Att kämpa för högre löner handlar inte om lyx, oavsett vad borgeliga debattörer hävdar. En sjätte semestervecka för alla är inte något en flumväster utan koll på ekonomi har hittat på. I grund och botten handlar det om fördelning.

Om vilka liv vi vill leva och vilka liv som idag är möjliga att leva beroende på vem du är, vad du tjänar och var du bor.
Om att vad som är möjligt ska få definieras av att det rådande tillståndet till varje pris ska bevaras kommer man ingenstans.